tisdagen den 19:e november 2013

Fittstrips - seriestrippar om din och dina vänners fittor!

Det här med Bitstrips... det var kul i två dagar ungefär, men nu? Definitivt ett stort fett tvek. Men om man byter ut sig själv och sina vänner mot fittor? 



Klicka på bannern för att vältra dig i fler bilder på Facebook-sidan innan den anmäls för olämpligt innehåll!

måndagen den 18:e november 2013

Pappa förklarar del 1: Lampskärmen

Från: Mig
Till: Pappa
Ämne: Lampskärmen

Hej!
Har köpt ny lampskärm. Känner mig dum, för hålet är för litet för den där grejen man skruvar i glödlampan i. Kan man skruva loss den från kabeln eller nåt? 





Från: Pappa
Till: Mig
Ämne: Re: Lampskärmen


1.       Köp denna från Clas Ohlson: http://www.clasohlson.com/se/Lamph%C3%A5llare-med-lampsladd/Pr365422000
2.       Ta bort katten från lamskärmen
3.       Be Alma* att koppla bort lampsockeln
4.       Trä igenom kabeländen genom hålet
5.       Ta bort katten igen
6.       Be Alma koppla in sockeln igen
7.       Klä lampskärmen, typ
8.       Klart
Kram


*Alma är min bästa vän, tillika den enda i min kompiskrets som är utbildad elektriker.

måndagen den 14:e oktober 2013

BYT KATTSAND DÅ FÖR I HELVETE


En hårresa

För ett år sen blekte jag skiten ur hennan. Därefter pendlade jag mellan silverblond och fulblond i åtta månader. Jag antar att det för alla hemmafixade fejkblondiner någon gång kommer till en punkt när det inte längre är kul. För mig kändes det fruktansvärt ovärt en kväll i juli, när jag sprang hem till en vän mitt i natten med en turban om huvudet för att mitt hår blivit orangerosa efter ett försök att bleka utväxten. 

Veckan efter fick jag nog och grundade med ett hennabad på cirka tio minuter, innan jag drog i en brunröd toning. Resultatet blev ljust rött och såg naturligt och rätt snyggt ut, om jag får säga det själv.
När sommaren gick över till höst blev jag sugen på svart hår, något som jag inte haft sen jag var fjorton år och skitlack på allt. Gjorde en liten överenskommelse med mig själv, som gick ut på att jag skulle börja med att tona håret i en brun nyans och se hur det kändes.
Det blev svart.

Men toningar tvättas ur och snart satt jag där med den chokladbruna färgen förpackningen utlovat från början. Från tonårstrots till "pappas flicka som tror att hon är credig för att hon jobbar extra i receptionen på juristbyrå"-looken på mindre än två veckor.
Men i natt lockade det röda igen. Det blir ju alltid så.                          

Vad tycker ni är snyggast? Om man får vara fräck och fråga...

söndagen den 13:e oktober 2013

Skojar bara, bäst den här månaden är...

... Att storögt servera Markoolio en corona och säga "Tyvärr, vi har ingen lime, vill du den ändå?" Och sen, när han gått till sitt bord, lite för högt säga "Det här var roligare än när Hasse Aro var här!"

lördagen den 12:e oktober 2013

Bäst den här månaden:

Att vakna tidigt och äta frukost till Lyxfällan. 
Att skratta elakt och tänka att de är ju helt körda i huvudet. Hur kan man låta det gå så långt? Säga vad man vill om mitt sinne för pengar, men så kass är jag i alla fall inte.
Att sen sätta sig vid datorn för att sätta igång sin favoritlåt på Spotify och läsa lite nyheter... och i snigelfart hänvisas till Bredbandsbolagets hemsida och ett meddelande som säger "På grund av utebliven betalning har vi stängt av din internetåtkomst."
Att gräva i högen med räkningar och hitta både påminnelse och inkassobrev.
Så JA livet suger idag.

Allt över sjutton är för gammalt

Jag var på hemmafest igår, hos en tjej som jag lärde känna för ett par år sen. Egentligen hade jag inte tänkt gå, på grund av risken att vara fruktansvärt bakfull och gnällig på jobbet dagen efter (idag, alltså). Men en kompis tjatade, så vi möttes upp och jag gled snyggt in på ICA och köpte folle. Nonchalant, tre minuter innan stängning. För man tänker ju att två folköl var är rätt okej, sen kan man tacka för sig och gå hem och lägga sig. Eller hur?
Halv tio klev vi in i en fräsch bostadsrätt söder om söder. Jag tror att den är fräsch, i alla fall. Ska jag vara ärlig var det svårt att få ett helhetsintryck när synfältet störs av typ tjugo svartluggade TONÅRINGAR som HOPPAR omkring till någon SKRÄNIG RADIOHIT. Åh, och i något hörn höll någon på att rulla in sin kompis i silvertejp.
Jag ville vända och gå. Värdinnans blick sa mig att det var okej.  Jag ville gå hem, men jag hade hamnat i en återvändsgränd. På något sätt hade jag hamnat i ett hörn i köket, inklämd mellan kylen och en bordskant. En lång kille ålder jävligt ung kom fram till mig, sa att han var bartender och kunde fixa en drink eller två. Han jonglerade lite klumpigt med flaskorna och jag fick min drink. Minns att jag tänkte bartender, yeah right, du är väl typ femton. Sen blev det värsta magiska Veronica Maggio-stämningen, à la du är för ung och mitt hjärta blöder så jag rotar i väskan efter mod. Åååh!
Skojar bara. 
Han sa "Du är tjugoåtta typ va? Drar upp medelåldern lite liksom."
Så jag rotade i väskan efter min safespray.
Nä, skojar bara. Den hade jag glömt hemma, för jag glömmer alltid min safespray hemma. Och jag tror inte att nikotinabstinens och känslan av att vara en gammal nucka rättfärdigar att spreja en stackars bartenderslyngel.
Istället fick han hjärngympa resten av kvällen, genom att gissa min ålder en gång i kvarten. När jag tullat färdigt på hans sprit drog jag och min kompis hem. 
Halv två stod jag på min perrong och boxades med Selecta-automaten, skitfull och bitter. Kränkt. Ålderskränkt. Och i fickan låg ett sms från min jämnåriga kompis som är sjukt mogen och höll på att recensera Henric de la Cours spelning för GAFFA. Skitmallig över att han kom in backstage, men det gjorde inte Strage. Jag slog lite extra på Selecta-automaten. Messade sen en före detta dejt att han är dum i huvudet som inte är kär i mig.
Vaknade halv tio i morse. Fruktansvärt bakfull och gnällig. Täckt i chipssmulor, eftersom mitt försök att köpa en fucking Starbar resulterade i tre chipspåsar och en Cocio. 
Har en distinkt känsla att den här dagen kommer präglas av kemisk ångest.

fredagen den 11:e oktober 2013

Skit i det jag sa

Kattlådan är ofräsch.
Jag är inte en dåligt människa, jag har gjort en miss i min planering. Glömt köpa ny kattsand. Mymlan bryr sig inte så mycket, men jag vet att gränsen för hur mycket skit Esther kan ta är passerad. Hon smyger runt och håller sig, tittar anklagande på mig. I luften ligger ett hotfullt löfte om att pissa ner min vinylsamling OCH korgen med halsdukar innan solen gått ner. Så, jag lägger ut tidningar på ställen där hon protestkissat förut. Försöker få henne att förstå att det är okej. Jag vet att jag har gjort fel.
Stannar upp i tidningsutläggningen, när jag hör krafs från badrummet. Smyger försiktigt dit. Ser Esther huka i sin ofräscha kattlåda. Hon möter min blick med förakt. Lättad gör jag tummen upp och backar sakta därifrån, samtidigt som jag viskar "Förlåt, jag ska inte störa."
... Jag är en kvinna på gränsen till ett kattsammanbrott.

Sjukt onöjd katt.

torsdagen den 10:e oktober 2013

Den här hösten ska jag försöka att göra livet mindre sugigt för mig själv

Häromdagen frågade en kompis mig hur man överlever hösten. Jag gav honom ett skitbra recept som jag gick efter förra året:

a) Börja med att bli dumpad av din sambo så du
b) måste flytta in hos din bästa vän och trängas med henne och hennes son på 28 kvadrat...
c) I tristess började du ligga med din bästa väns granne samtidigt som du
d) har en konstig "kompisrelation" med ditt ex och glöm för guds skull inte att
e) vara full minst tre dagar i veckan och
f) tycka så jävla synd om dig själv

Sådär klarade jag förra årets krisiga höst.
Den här hösten befinner jag min inte i kris. Då vet jag inte riktigt hur man gör för att bli av med känslan av att livet är som en tjock blöt yllefilt som någon trycker ner över ditt ansikte.
Jag räknar lite och inser att jag börjat gå promenader oftare, slutat röka, försöker äta någorlunda regelbundet och ramlar inte upp och ner för Hornsgatan särskilt ofta. Jag kramar katter och plöjer serier på Netflix. Jobbar inte ihjäl mig längre.
Allt är liksom... ganska bra. Förutom en liten rädsla att jag kommer bli en celibatrobot (celibot?) vars enda nöje är att med fradga i mungiporna och vildsint blick titta på hur mina katter släpar runt fårskinnsfällen i lägenheten. En sådan som beställer mat med hemkörning.
Så inser jag att det är ju inte det jag gör. Jag har viktiga saker på plats i livet och håller ju på att förändra det jag inte gillar, det som inte funkar. Det är rätt ballt.
Den här hösten ska jag inte tycka att livet suger.

tisdagen den 8:e oktober 2013

Nya präktiga du

Promenera bort det.


För en vecka sen gick jag cold turkey på nikotinet. 
Ingen nedtrappning, inga substitut. BAM! bara.
Och jag tror folk ha fnissat bakom min rygg när jag sagt att jag ska sluta. För precis som att jag fick höra "Haha, Cornelia kommer aldrig börja röka!" för några år sen, fick jag höra "Haha, Cornelia kommer aldrig sluta röka." för några veckor sen.
Det är väl klart att det är sjukt läskigt att sluta med ett beroende. Paniken när man upptäcker att paketet i jackfickan är tomt. Det syrliga "jag tar hellre död på mig själv innan jorden går under"-svaret när folk ifrågasätter varför man röker.
Första dagarna ville jag helst sova bort. Men nä, den gubben gick inte. Andra rökfria dagen var det reunion med journalistikarna på Carmen. Såklart. Och en icke-rökare höll ett långt brandtal om hur duktig jag var som stod emot suget. Det kändes inte som om jag var duktig just då, men det är jag ju.
Det har gått en vecka och jag har gjort en massa konstiga saker för att bli av med hjärnspökena. Jag har vrålat "DANCE IT OUT!" och rejvat i min ensamhet... några gånger.
Jag ljuger om jag säger att jag inte är sugen på en cigg då och då, till exempel när min bästa kompis ringer eller precis innan jag ska sätta mig med ett skolarbete. Men det är just tanken på ciggen jag gillar, har jag insett. För när jag står ute på balkongen och min granne säger att jag får ta en av henne, känner jag att jag lika gärna han hoppa från balkongräcket.
Så jag antar att det är okej att sakna grejen ibland, när jag ändå medvetet väljer bort det. Jag väljer att vara icke-rökare i ett försök att göra mitt liv lite mindre pissigt.

fredagen den 27:e september 2013

"Jag kan vara den du vill jag ska bli, men jag dör som ett as inuti."

Jag och min kompis Denise har ett skitdåligt internskämt som ingen någonsin skrattar åt. Det börjar alltid med att jag skriver eller säger: 
"Vad är det här då?"
Hon svarar: "Spindel."
Jag säger: "Varför förstod han aldrig min genialitet?"
Sen är det slut.
Det handlar om en rosémarinerad vårdag, ett försök att bena ut känslor med ett så trubbigt verktyg som sms. Och den här bilden:


Jag hälsade på mina föräldrar och tog ett glas med en vän. Vi pratade om den där killen jag träffade, som var  skitsnygg, smart och hade en förmåga att göra mig både knäsvag och osäker. Betoning på osäker. Vi hade inte setts på två veckor och sms:en var väldigt sporadiska. Från min sida för att jag var osäker och inte vill framstå som needy. Från hans sida för att han... kanske inte var så himla hooked på mig. Bortser man från det var han bedrövlig på att kommunicera. Mmm... precis som jag vill ha dem.
Så, vi var lite trevligt förfriskade och tog en promenad i staden jag kommer ifrån. Mellan uteservering och sunkpub hittade vi en konstinstallation. Ett rött plastigt spindelnät och en överdimensionerad papier mache-spindel, samma konsistens som ett uppblött mariekex. 
Fy fan vilken bra idé, tänkte jag. Jag skickar ett mms där jag poserar med spindeln och ger honom en chans att visa vad han går för genom att fråga "Vad är det här då?" Den frågan lär ju öppna för en massa roliga svar!
Min kompis Denise löd (kanske ställde hon sig lite tveksam för att hon inte konsumerat samma mängd vin som jag hade) och fotograferade mig. Kanske tio gånger, olika poser. Men vi fastnade för bilden ovan. Jag ser så frisk, glad och rolig ut. Ja, att få det här mms:et måste liva upp hans tråkiga tillvaro utan mig. 
Jag såg framför mig hur han skulle le roat och tänka att han är så lyckligt lottad som träffat mig.
Så, sagt och gjort. Jag klickade på skicka.
Tre timmar senare fick jag svar: "Spindel."
Vid denna tidpunkt satt jag i baren på sunkpuben, inklämd mellan Denise och ett gammalt ragg. Gammalt Ragg tittade dödstrött på mig medan jag försökte knåpa ihop mitt svar ("Eller ett papier mache-monster!") och sa: "Han vill ju bara knulla."
Skithög. Det vill han inte alls. Han gillar ju mig.
En timme senare plingade luren till igen och jag kände hjärtat slå dubbelt. Nu kommer det något roligt. Nu fattar han det geniala i mms:et.
"Same same", stod det.
En del av mig insåg att det var finito, dödsdömt. En annan del av mig var tvungen att dra självplågeriet ytterligare en bit. 
Ett par månader till. 
Finmiddag med stjärnskott. De Upplysta. De intellektuella som har diskmaskin och aldrig äter popcorn i sängen. Stort bord med vit duk. De pratar om Carl Bildt, vapenexport och Saudiarabien medan jag balanserar ett välfyllt vinglas mellan fingrarna. Någon frågar vad jag tycker. Pressen. De vill höra något smart från journalistbimbon. Är jag Bridget Jones för dem?
"Öööh, han kanske ska stoppa upp uzin i sin egen röv", säger jag samtidigt som jag tappar vinglaset i bordet.
Jag borde kanske skämmas, men den första tanken som slår mig när jag ser den röda fläcken växa, är att jag borde tända en cigg och fylla upp ett nytt glas. Kanske bjuda över mina gamla punkarkompisar. Vända upp och ner på allt.
Jag kan anpassa mig, jag kan faktiskt det. Jag kan sitta där och smälta in ganska bra trots billig H&M-klänning och kluvna toppar. Jag kan plocka ut min piercing som ändå bara är sexig när vi ska knulla. Jag är en kameleont. Jag kan vara som du vill att jag ska vara... men det vill jag inte. Kan du inte säga något mer än "Spindel." så avstår jag hellre.

tisdagen den 16:e juli 2013

"Väntar du på barn?"

På stället där jag jobbar ser min outfit nästan alltid ut så här:

1 st svart t-shirt som trots storleksmärkning XL slutar strax under brösten.
1 par fotriktiga, skitfula skor
1 par svarta byxor 
Alternativ till sistnämnda är
1 st trikåkjol
1 par söndriga strumpbyxor
Och så har vi grädden på moset:
1 st förkläde i grovt tyg 

Det här förklädet är osmickrande för de flesta, eftersom det är kort och stelt och inte följer kroppens form överhuvudtaget. Kanske kommer man undan om man kan ha förkläder över höfterna. I'm not one of those. Nä, för att förklädet ska sitta på plats och för att t-shirten inte ska halka upp över brösten måste jag knyta skärpet i midjan. Hårt. Å ena sidan får jag en markerad getingmidja, men det väger inte upp att jag, i profil, ser ut att vara gravid.
För ett år sen, när jag precis börjat på jobbet, störde det mig. Jag gick liksom och väntade på att någon skulle fråga mig eller titta föraktfullt när jag tog rökpaus. Men det hände inte, jag slutade tänka på det och ibland tyckte jag till och med att jag var lite snygg med getingmidjan.

Men för ungefär en vecka sen hände det.
Jag ska precis plocka undan lite tomglas från ett bord, där en senildement alkisgubbe parkerat sig och  stirrade på en rödvinsmarinerad kanelbulle han av någon anledning mosat ner i sitt glas.
När jag tar glaset ser han upp på mig och säger:
"Vilken god bulle, minsann!"
 Jag säger något om att det var trevligt att höra, men tänker nej, den är sönderbränd och du har lämnat halva i glaset.
Sen fastnar hans blick på min mage.
"Väntar fröken på barn?"
"Väntar på barn?" Jag, mitt fromma lamm, fattar inte.
"Ja, väntar du barn?" säger han irriterat.
Poletten trillar ner,
"Nej, jag är nog bara fet", svarar jag.
Hans vattniga hundblick får något besviket över sig.
"Men... så... så då är du inte gravid?"
"Nej, jag tror inte det."
"Åh, men jag tyckte att fröken hade en sån uppskjutande fin rundning på magen!"
"Tack."
Går in i diskrummet. Primalskriker.  Efter jobbet? Pressbyrån. Gravtest. Negativt.

tisdagen den 11:e juni 2013

Utpressningsligget

Det började med en tuttfilm. En gif. En ganska rolig gif. Småsexig och utmanande, men först och främst gjord på skämt. Slutklippet är en slängkyss.
Sen tog det slut. På ett ganska osnyggt sätt. Visst, tanken på bildserien på hans hårddisk skavde väl lite, men vi är ju ändå vuxna människor. Med R-E-S-P-E-C-T, som Aretha skulle bokstavera.
Ett halvår senare: 

Hörru du! Du har en bok som är min!

Just det. Den där gamla bästsäljaren av Neil Strauss med utelämnande anteckningar i marginalen. Den står i min hylla. Tänker att jag kan ju alltid posta den eller möta upp i stan, om han så gärna vill ha tillbaka den. Jag är en vuxen människa - jag behöver inte vara spydig idag.
Men jag hinner inte så långt:

Vi kan ju byta. Om jag får tillbaka boken så låter jag bli att lägga upp dina tuttar.

Jag stelnar till. Läser meddelandet flera gånger om. 
Okej att jag förhandlar om saker ibland, som instuderingsfrågor, flytthjälp och middagar. Men jag har aldrig förhandlat med hot, mest med cigaretter eller kaffe. Det här är helt nytt för mig. Personen som just knappat in det här på sin smartphone är ny för mig, men samtidigt inte. För jag vet någonstans att han inte skämtar. 
Jag försöker avväpna, luska lite. Samtidigt som jag ser hur jag bryter mig in i hans hem,  häller en liter ättikssprit i hans dator och sedan torterar honom genom att skära honom mellan tårna med utrivna sidor ur boken. 
Jag svarar att jag inte hade tänkt mig att vi skulle förhandla och undrar hur han vill göra med boken.

Du fattar väl att det inte är boken jag är ute efter? Jag vill ha dig.

Utpressningsknull. Han förklarar att han ska ha mig. Han är kåt och uttråkad.
Jag känner mig rädd och skäms. 
Det här är inte på skämt.
Kanske borde jag ha anat något den där gången jag vaknade fem på morgonen av ett hård kuk-mms. Jag tycker inte om att vakna med erigerade penisar i ansiktet, inte ens på bild. Har jag kvar bilderna? Ska jag samla ihop dem och scanna in eller tolka hans anteckningar. Fan, jag har nog med stoff för att skriva en osmickrande biografi om honom.
... och det är ju också en hållhake.
Jag slutar vara rädd. Vad är en tuttfilm mot ett utpressningsknull?
Jag svarar att han kan sätta på Ken Park och runka. Jag kommer inte vara hans bitchgisslan eller kukfodral, jag vill aldrig se honom mer.
Jag nämner ingenting om en motattack. Jag säger inte att jag kommer ge honom hell om han försöker någonting. Vetskapen om att jag skulle kunna är betryggande nog. Kanske räknar han också ut det.

Behåll boken då, för fan.

fredagen den 31:e maj 2013

Dejten

Ja, jag har definitivt gjort rätt val av klädsel. Inte för avslappnat, inte för uppklätt.
Vi har inte träffats så många gånger. Första gången vi sågs var på ett dansgolv, andra gången tog vi en öl efter jobbet. Det här är den första uppstyrda dejten. Middag på en liten fransk restaurang jag aldrig hört talas om innan. 
Det kändes fånigt att i förväg fråga vad det är för typ av ställe. Trots att jag bara bott här ett halvår och trots att jag är så ung så verkar jag vara så världsvan. Det är i hans ord, inte mina. Så istället för fråga har jag ägnat större delen av kvällen åt att prova ut olika outfits.
Bakom den stora menyn kan jag inte låta bli att nöjt se jag ner över min paislymönstrade blus och tighta svarta jeans med dragkedja i benen. Perfekt! Så när som på... en liten utbuktning under höger knä. Vad är det här?!
Jag ursäktar mig och börjar treva med handen. Mjukt... för mjukt för att vara en cancerböld. Men lättnaden övergår genast i irritation... om det inte är galopperande cancer vad ÄR det då för något? Och hur länge har jag gått runt med det här? 
Nåväl, vad smidigt att jag har på mig just de här byxorna.
Så medan dejten ser på öppnar jag dragkedjan och sticker in handen under tyget. Triumferande drar jag ut föremålet och slänger det på bordet.
Min dejt stirrar från mig till föremålet och tillbaka igen. På den rödrutiga duken ligger gårdagens knallrosa stringtrosor och ler hånfullt mot mig.

onsdagen den 29:e maj 2013

Fittredaktören

Lever på kaffe, banan och aldrig sinande arga känslor.













Den här veckan har jag som sagt varit uppslukad av TÖRST. All min vakna tid har gått åt till tidningsjäveln och om nätterna drömmer jag om den.
Ett scenario jag ser framför mig är hur jag med långfingrarna höjda glider in genom redaktionens svängdörrar på ett serveringsbord samtidigt som "Hobo Humpin' Slobo Babe" med Whale spelas. Jag vet inte riktigt varför, men det känns som ett passande scenario för fittredaktören no. 1. Fittredaktören som är lite som den där föräldern som åker för att hämta barnen på dagis en kvart efter stängning och ändå lyckas glömma dem på parkeringen, på grund av viktig telefonsamtal.
Jag ska göra allt, fixa allt. Säger "Ja, absolut, ska bara ordna det här först sen tittar vi på det där." och kvart över sex på kvällen, när jag stänger ner InDesign och går så inser jag att jag inte alls tittade på det där sen. Sen var för tre timmar sen.
Nu sitter jag och tittar på ett instagrammat omslag av pilot-TÖRST. Hur kan Andreas Öhman och en fräsch logga betyda så mycket? Är jag ett psykfall? Är jag kär i Öhman?
Det är nog resan bakom. Idag kom vår handledare fram till mig och en av medredaktörerna (läs: bästa vän Robin), klappade mig på axeln och sa att hon nog aldrig sett en så samstämd redaktion.
Instacred till robbelirobson @instagram,
Fotocred till Lina Arvidsson
och layoutcred till Ida Ahlberg

tisdagen den 28:e maj 2013

De håller mig i ett järngrepp

Mitt i allt det här inser jag att jag glömt berätta för er att jag inte längre lever ensam och bitter. Låt mig presentera er för Esther af Morra och Mymlan von Klös, eller Satans hjälpredor, som jag brukar kalla dem.





 Man kan väl säga att jag blivit tagen som bitchgisslan av två katter.

TÖRST

Bloggandet har tillfälligt utgått på grund av en ungdomstidning. Egentligen är det ett skolprojekt. Vi fick för oss att göra något i stil med GLÖD, om ni minns? Och de senaste veckorna har det upptagit all min tankeverksamhet.
Nu är vi på sluttampen och jag vill passa på att presentera världens bästa redaktion.
Amelie: Rullskridskobärande personporträtterare
och högsta musikansvariga.

Ida S B: Klippdockskalkerare, första ligglistaexpert
 och vuxenpoängsfilosoferare.

Calle: I rollen som arg recensent, ölhävande krönikör
och festivalguide.


Frida: Ansvarstagare, alltiallo och en intervjuteknik
som inte går av för hackor.

Ida A: Layoutboss à la "NEJ VI BLANDAR INTE RÖTT OCH GULT",
 nackskinnshållare och pedagog.

Lina Ab: Samhällskritisk krönikör,
beskyddare av förortsungarna.
 

Lina Ar: Zombie-specialist och nätverksguru. 

Ola: Knep och knåpare med pluggmästarambitioner.

Patrick: Bildredaktör och tecknare av The Typical Lök.

Robin: "Jag gestaltar skiten ur er!"
Och så jag: Ledarskribent och magsårsredaktör från helvetet. 


torsdagen den 25:e april 2013

Det tredje omklädningsrummet - bara en genusfråga?

Blondinbella fyller twitterflödet ikväll, efter att ha avfärdat Södra Latins könsneutrala omklädningsrum som "ett förlängt aprilskämt". Som om det vore något löjligt och onödigt anpassat för den som inte kan bestämma sig. För hen.
Den allmänna hen-debatten går fortfarande varm, och jag tror inte att jag behöver länka Hen for dummies åt er? 
Jag tror att jag sätter hen åt sidan, en stund. Jag tänker på en annan sak.
När jag hör ordet "omklädningsrum"rusar min puls. Jag tänker på alla gånger efter idrotten i högstadiet som jag väntat med att duscha och byta om tills alla andra gått, eller de gånger det var bråttom och jag bytte om på toaletten. Man hade gärna duschat ordentligt istället, men får man välja mellan det och eventuella gliringar, så väljer man raggarduschen i handfatet. Nu bryr jag mig inte så mycket längre, men på den tiden vred jag mig i pubertal ångest.
Omklädningsrum är en obekväm miljö för många, oavsett om man är tjej, kille eller hen.
Har jag förstått könsneutrala omklädningsrummet rätt, så finns det utrymme att byta om enskilt. Är inte det drömmen för många? Att kunna byta om själv utan att behöva deala till sig förrådsnyckeln av idrottsläraren, genom att ljuga ihop att man har ett stort ärr över bröstet eller psoriasis över hela kroppen.  Det ska inte behövas en ursäkt för att ha rätten att byta om i enskilt bås.
Jag tycker att den här idén är skitbra ur många olika aspekter. Så, ja Blondinabella, jag skulle lätt sälla mig till hermafroditerna och hennarna i det könsneutrala omklädningsrummets bås. Helst för åtta år sen.

onsdagen den 24:e april 2013

Bajsmackan på ett silverfat

Ni vet, när man i sin skitsnygga urringade klänning får en bajsmacka serverad? Det är inte så gött, men man fattar ju att man måste hugga in innan den börjar lukta allt för mycket. Så, det tar tid men så sitter man äntligen där och har sista tuggan kvar. Då kommer någon och PISSAR på den. Kaffekoncentrerat, gult kiss. En lätt biton av sparris, of course.
Jag kan inte låta bli att skratta. Javisst, det är en nerpissad bajsmacka, men jag har varit med om värre grejer än ödets ironi.

tisdagen den 23:e april 2013

The typical bildredaktör del 3

Bildredaktören gjorde dag ett klart för mig att han gillade mat i kombination med sex. Nu mejlar han konstiga inköpslistor varje vecka.

Som om hans kaffemugg med texten "Förste tuttinspektör" inte var avskräckande nog.
Muggen har han köpt på Amazon. Faktiskt har han två. Ja, han skulle fa-aan ha två stycken.

tisdagen den 16:e april 2013

The typical bildredaktör del 2

Bildredaktörens favoritfilm? Alla Die Hard. "Fast ettan var inte bra. För mycket handling. Fyran däremot? Mmm... lill-bruden skulle man ju inte banga!" Ungefär där och då gick mitt underliv i baklås.
Givetvis fantiserar jag om att sätta kulspetspennan i armen på honom på frukostmötet.

lördagen den 13:e april 2013

The typical bildredaktör

"Haru framkallat bilderna i urin eller?!" sa han och skrattade rått. 
Egentligen kunde han inget om foto. Men han var väldigt bra på att skälla, skratta elakt och använda tidningsslang, typ "slaska upp bilden på ettan, för fan!" Ibland muttrade han nåt om gyllene snittet - inte för att han vet vad det betyder men det gör ju ingen annan heller.

fredagen den 12:e april 2013

Voxpop om nätdejting

I vintras var jag skitrolig och gjorde en voxpop i bästa Fråga Olle-anda. Ja, eller egentligen så hade jag alldeles för låga ambitioner för att ställa makthavare mot väggen, så jag riggade upp kameran på Medborgarplatsen och gjorde folk obekväma.


Original Video TinyPic

Min största rädsla...


... att  favoritfredagsnöjet blir att tappa upp ett glas rött från bibben och plöja gamla Morden i Midsomer-avsnitt bara för att pränta in så mycket av Sgt. Jones som möjligt till mina "snuskiga fantasier". 
Påminn mig om att inte bli den personen.
Det må låta lustigt, men jag är livrädd.

Hyndan från Flempan


Flemingsberg. Jag skulle aldrig flytta hit. Det låter som en könssjukdom. Flempan – bara ordet får dina genitalier att klia. Min lärare berättade att hon tog med sin mamma hit en gång. Mamman började gråta när hon tittade ut över området.
Men så kom det där lägenhetserbjudandet och jag befann mig i ett läge där jag inte kunde säga nej. Vem har råd att bete sig som en bortskämd snorunge?
Min första kompis här blev Anticimex-snubben. Jag mutade honom med snabbkaffe och han lyfte bort mina lister för att verkligen bevisa för mig att det inte fanns några levande vägglöss kvar.
Jag trodde inte att jag skulle känna mig hemma här, men jag tror på min lärares ord: plötsligt en dag vaknar man med ett hjärta som svämmar över av något misstänkt likt sympati.
De där pubertala värstingkillarna som inte bor här men ändå hänger i entrén, en dag ser de mig komma med två tunga matkassar och luggen i ögonen. De öppnar dörren för mig, håller upp den och säger hej. Jag har redan gått igenom en massa faser med dem. Först var jag rädd för dem, sen irriterad för att de för liv och aldrig städar upp efter sig. Så småningom gick det över i acceptans. Men nu, nu är vi du med varandra. 
I containerlivsen får jag handla på krita, pressbyråkillen drar smaklösa skämt om mitt kaffeintag, jag vet att uteliggaren med saxofonen hellre vill ha en cigg än småslantar på måndagsmorgnar, jag kan fritidsgårdens bristande öppettider, det rosa som runnit ut över min grannes tröskel är hennes hemmagjorda väggluskur och om hyresvärden skulle få för sig att jaga bort mina värstingkids, då skulle jag bli ledsen.

onsdagen den 10:e april 2013

Och vore jag en film...


Så här såg den "vulgära" urringningen ut.
Så ni vet.
(Ser ut som en såndär bild man lägger upp
 när någon är försvunnen...)
Igår grät jag för första gången på ganska länge. Åkte på den där ljuvliga ohämmade ledsenheten. Den där som inte går att hejda. Som gör att man går och snyftgråter hela vägen från Medis till Södra Station.
Kvällen innefattade en skitsnygg klänning, med en urringning som gränsar till vulgär, samt en och annan fånig förhoppning.
Det gick bara åt helvete. Då om någon gång hade jag behövt att någon höll i mig.
På Södra Station fann jag mig själv stående med ena foten i en pöl med kiss. (Det är inte kul att stå i någon annans urin när ens egen blåsa håller på att spricka.)

Och vore jag en film skulle första låten i soundtracket vara ”It ain't me babe” med Bob Dylan. Ni möter mig när jag rafsar ner det viktigaste jag har i plastpåsar och stänger en lägenhetsdörr efter mig. Kanske får ni ett montage serverat, med ett drömskt filter över, dränerat på färg för att ni ska fatta att det är minnen som bleknar.
Typ: Hej och hå, här står vi och lagat mat i bara förkläden, här har vi kuddkrig och fjädrarna yr, här kysser vi varandra, här är vi... ja, ni fattar?

Filmen ska vara fylld med kniv-i-hjärtat-igenkänning. Vägglöss i nya lägenheten, (flatlöss?), trosor som man tar på sig ut-och-in, en nyckfull rocker som inte visar vad han går för förrän halvvägs genom filmen, fyllemontage, vänner som drar upp en ur skiten, roadtrips, en mormor med skinn på näsan som dör i en stroke, en tidningsredaktion, SCUM-manifest, besök hos den torra freudianska psykologen, jobbiga konfrontationer, en utelåst liten grannflicka som man får plötsliga moderskänslor för, slagsmål, bildredaktörsäckel, flyktiga romanser och kanske ond, bråd död.
Den ska så klart heta något töntigt i stil med ”Det är ju bara livet”.

När filmen är slut och det är dags för mig att fejda över till eftertexterna, tänker jag göra det till tonerna av ”I want to get it all back” med Sweet Chariots. Jag vet inte hur slutscenen ser ut, jag mår bra. Jag vill ha tillbaka allt jag känner att jag slösat bort, men jag är okej.  

Till Navid Modiri


Lyssnar på den nysläppta singeln ”Någon håll i mig”, för det är precis vad jag behöver. Någon måste hålla i mig.

Jag var aldrig och såg er under er skolturné 2008/2009. Men flera av mina kompisar gjorde. ”Kom och dansa med oss” spelades på hemmafesterna och en gång fick låten mig att kliva upp på ett biljardbord.
Men så har jag aldrig varit den som kunnat lyssna på bara en låt av ett band. Så trots att jag för tillfället var insnöad på synthigt 80-tal tankade jag mp3-spelaren med alla era plattor.
”Hopp skak” kom till sin rätt tidiga gymnasiemorgnar. Jag skulle ju slå mig in i den omöjliga journalistbranschen. Inte bli något bara för att vara behövd.

Det var något bekant med ditt namn, ändå tog ett tag innan jag kopplade ihop dig med krönikorna jag klippte ut ur GLÖD-tidningarna anno före min tid. Mamma brukade bunta ihop gamla nummer och ta med hem från jobbet.

En gång läste jag in hela texten till ”Telefonsvararen” på en väns telefonsvarare. Hon fattade ingenting. Vadå hämta din kniv? VEMS KNIV?!
Jag gjorde det för att jag önskade att någon ville spela in något liknande till mig. Det har inte hänt än.
Det är något alldeles särskilt med telefonsvarare. De har en förmåga att göra även den tuffaste telefonförhandlaren till ett stammande nervvrak. Harkel, fel tonläge, för lång konstpaus, hoppsan, harkel. Hur säger man alla de där viktiga sakerna till en röstbrevlåda? Det enda man möts av är tystnad.

Jag ser Globen när jag sitter vid köksbordet. Det tar tjugo minuter kollektivtrafik. Vägen dit är platt. Jag tänker på min hemstad, Åhus, 60 mil bort. Jag längtar efter mamma.
Och om man tog sig tid att skala bort alla mina ursäkter så är det så här: jag hade inte varit här om det inte vore för en pojke.

Så jag lyssnar på er nya singel och vill mest säga tack, Navid. Tack för att ni, om än med ett nytt sound, fortfarande håller i mig.

lördagen den 6:e april 2013

Misäronani och ett glas rött tack!

När man sitter en hel fredagskväll och försöker komma på vad den här låten heter är det inte långt kvar tills favoritfredagsnöjet blir att titta på gamla säsonger av Morden i Midsomer och misäronanera till Sgt. Jones.



Men titta på honom! Can you blame me?

söndagen den 31:e mars 2013

Diabetes + svullen + fot = ?

 Jag sitter i köket och målar min mammas tånaglar. Det är en besvärlig procedur. Varje gång min arm stöter emot fotskenan droppar silvergrått nagellack ner på gipset.
– Är du redan färdig? frågar mamma när jag försiktigt lyfter ner hennes ben från köksbordet.
Hon har ingen känsel längre. Vänster fot är helt demolerad, inte ett enda ben ligger där det ska, nervtrådarna har trasats sönder. Gipset och skenan är till för att hålla ihop det som räddas kan. Om nu något kan räddas.

Det heter Charcotfot. Med de tre enkla sökorden ”diabetes + svullen + fot” får man på första sidan minst fyra träffar med Charcotfot i rubriken.
En av alla diabetesrelaterade fotåkommor. Statistiskt sett är det mindre än en 1% av diabetiker som utvecklar Charcotfot, men det ökar givetvis i takt med att fler faktiskt får diabetes. Oftast drabbar det folk med långt gången diabetes.
Min mamma fick diagnosen diabetes mellitus när hon var 18. Idag är hon 55 och sitter i rullstol på ”obestämd tid”. Sex veckor som tycks förlängas efter varje återbesök hos specialisten. Hon får absolut inte stödja på foten i dagsläget. Det är inte säkert att hon någonsin kan göra det.
Men det hade inte behövt bli så.

Som diabetiker är man väldigt medveten om fötternas utsatthet. Därför sökte mamma hjälp när hon började känna av att något inte stod rätt till. Det hör till att hon för cirka ett år sen fick problem med ögonen, som också är relaterat till diabetes, vilket hon också nämnde för läkarna när hon slussades mellan Vårdcentralen och akutmottagningen på Centralsjukhuset i Kristianstad.
Foten var svullen, varm och gjorde ont.
Inget att oroa sig för, tyckte någon av akutläkarna när mamma gråtande åkte in till akuten en decembernatt. Hon fick en värktablett och skickades hem. 
Min mamma är inte den som gråter av smärta i första taget.

Hon blev hänvisad till  Vårdcentralen, där en läkare i sin remiss tillbaka till akuten föreslog att det kunde vara Charcotfot. Men det tog veckor och flera akutbesök innan en läkare slutligen satte sig ner och tog hänsyn till remissen.
Så här sa pappa till mig, när vi filade på brevet till Socialstyrelsen:
– Jag sökte på ”diabetes, svullen fot” och fick en massa träffar på Charcotfot. Precis som han skrev i remissen. Det måste ju vara det, jag fattar inte varför läkarna inte fattade det.
Charcotfot är ovanligt, ja, men när det är så lätt att själv få fram diagnosen samt att man är T-Y-D-L-I-G med att man har diabetes, kan jag tycka att läkarnas bortviftande är lite obehagligt.

Om mamma hade fått rätt behandling från början hade hon inte behövt sitta i rullstol. Hon hade vid 55 års ålder inte behövt hjälp att måla tånaglarna. Om någon på akuten tagit sig tre minuter åt att själva googla ”diabetes + svullen + fot” hade mammas skelett i vänsterfoten fortfarande varit intakt. Hon hade haft sitt fotvalv kvar. Hon hade kunnat gå ute i trädgården, istället för att sitta isolerad på nedervåningen i sex veckor (det är ungefär så lång tid det tar att få beslut om färdtjänst).

– Jag tror att det behövs ett lager till, säger mamma och kisar ner mot fötterna. Annars blir det så mesig färg.
Jag flinar åt henne. Det är inte som att hon kommer visa tånaglarna för någon annan än dem som byter gips på henne varannan vecka. Men så säger hon en sak som sätter sig som en kniv i bröstet på mig:
– Bara för att jag sitter i rullstol betyder ju inte det att jag tänker gå ner mig och bli en sån där som försvinner. Man måste ju försöka överleva. 

fredagen den 29:e mars 2013

Ett alldeles för trubbigt instrument

Att försöka överföra 1036 bilder från en ZTE-mobil till en MacBook är lite som att utföra hjärnkirurgi med en smörkniv. Och förbundna ögon.
Just nu skulle jag vilja operera med en slagborr.

fredagen den 18:e januari 2013

Ett musiktips: Robin Velander

En gång för inte så väldigt länge sen stod jag nedanför en scen och såg på när min bästa vän, Robin, lekte Bruce Springsteen för en stund. I tajta stuprörsjeans och med väldig känsla sjöng han en låt som heter "Metadonhjärta".  Jag stod nedanför och grät. Eller ja, vi kan väl säga att mina ögon svettades lite på grund av den skarpa belysningen. Ja, det låter bra. Jag visste det inte då, men senare sa han att den var till och om mig. Huruvida det är en bra eller dålig sak tänker jag inte gå närmare in på.
Här kan lyssna in honom.

Vår ständiga kamp om vem som
Får krypa till korset men
Det är ju ändå inget som syns på natten
Fick springa ut i regnet
för att dölja tårarna
För gråta är inget en man gör
I jakten på nya droger
Du har små tricks i hjärnbarken
Som ger dig mer än vad du begär
För det är klart att alla älskar dig
Mitt metadonhjärta
Jag stammade fram någonting
om ditt namn och hur jag hoppades att du skulle
Låsas in i ditt slott
Bakom murar av självförtroende
Och svettig arrogans
Sa jag att jag hatade min omvärld
I jakten på ny berusning
Du har små tricks i hjärnbarken...
Jag jagar ständigt nya ideal
Jag jagar ständigt ny besatthet
Du har små tricks i hjärnbarken...

Nio frispel kvar att leva


Får ett diagnostiserande sms från en vän. Bedömningen grundar sig i ett tvåhundra meter långt möte. ”Låter du det här rinna ut i sanden så är du dum i huvudet och kan lika gärna gå och dö.”
Enorm press, stöd och kanske en knuff i rätt riktning. I riktning mot perrongen som breder ut sig framför mig.
Sen. För första gången på hur länge som helst, är jag sen. Medvetet eller inte? Spelar det nån roll?
Jag står på tå, för att se över huvuden på folk. För att se dig. Du väntar, med ryggen åt mitt håll.
Försöker dölja det så gott jag kan. Handen för munnen. Men det är lönlöst. Jag ler. Ler och tickar.
Ryggen mot mig, men du snor runt nu. Hörde du mig? Hur har du det? Hör du det?
Du tittar. Ler och tittar.
Åh snälla, så länge jag tickar, var så god att titta.

torsdagen den 17:e januari 2013

Uppdaterat headern

Samma bakgrund men en annan Cornelia. Det var dags att uppdatera sig lite.
Vad tycker ni?

tisdagen den 15:e januari 2013

It's coming for me through the trees!

"I found a fox
caught by dogs
He let me take him in my hands

His little heart
It beats so fast
And I'm ashamed of running away"
- Kate Bushs "Hounds of love"

söndagen den 13:e januari 2013

När du väckte mig


En morgon vaknar jag upp i en säng jag aldrig sovit i förut. Känner ett plötsligt släktskap med bartendern. Inte bokstavligen, som i att jag släktforskat och upptäckt att sociopaten jag låg med är min tremänning. Men jag ser mig själv i hans agerande.
Jag är inte i närheten lika förstörd, men som du ser samlar jag poäng.
Förr gjorde jag aldrig sånt där. Förr var jag inte kall och beräknande. Är jag det nu? Nu väntar jag på ett litet, litet snedsteg. En anledning att vinka hejdå. Väntar tills de går. Låser dörren efter dem.
Det har hänt nånting i kroppen på mig. Nåt i bröstkorgen tickar. Oroväckande. Högt.
Det här är inte min säng. Är jag ens på min spelplan?
Kliver upp, skyler mig för sovande ögon. Rafsar ihop mina saker, som jag slängt på hans sovrumsmatta. Smyger tyst i takt med hans djupa andetag. Fryser till när han vaknar och harklar sig.
Det brukade vara lätt. Bara att halvljuga fram ett ömsesidigt ”Ja, men vi ses kanske nån gång då...” Eller, om man plötsligt får ett infall av ärlighet: ”Då ses vi aldrig mer då!”
Men när jag vänder mig om, fastnar jag i velandet. Det är nåt i hans blick som triggar mitt tickande bröst ännu mer.
En räv fångad i strålkastarljuset på en långtradare. Är jag hans villebråd?
Här står jag naken på ditt sovrumsgolv och tickar. Jag är som ett utvik i en amatörporrtidning, använt som bokmärke i en harlequinroman.
Du måste sluta nagla fast mig med blicken. Se inte sådär på mig. Lägg inte huvudet på sned. Ligg inte och le. Var snäll och sluta titta.
Och snälla sluta ticka.

Hon och hennes bästa vän


I somras var jag fruktansvärt arg på en vän, av en anledning som jag inte ens minns. Men den var nog dum. Vi var inte så nära då, att det ens var berättigat att vara så ilsken. Så nära blev vi terminstarten senare. Det finns en låt med Jakob Hellman som jag nog alltid kommer förknippa med min vän och den tiden.

Stora tårar rinner nerför kinderna och ner i knät.
Det är hon och hennes bästa vän
som stannar kvar i allafall,
när alla andra gick.
Fast hon inte fick.

Jag har ältat det här hur många gånger som helst, men jag gör det igen: I höstas var jag nere för räkning. Bloggen också, som ni nog märkte. Den där killen som jag föll huvudstupa för, med hjärtat först, gjorde slut med mig. Jag surfade runt på soffor och zonade ut. Största delen av tiden satt jag uppkrupen i köksfönster och kedjerökte. Med trötta käkar knaprade jag då och då på knäckebröd. Det smakade papp. Ringde dumma samtal, fast att jag tappat talförmågan.

Hon är mellan väggarna
som undrar var är han nånstans
Och tårarna,
snart kommer tårarna

Jag fick min egna, efterlängtade etta i förorten. Låg i fosterställning på exets brors resårmadrass i ett hörn. Med öppna armar välkomnade jag sorgen. Ville nog helst av allt att taket skulle falla ner och krossa mig.
Det hände inte.
Istället ringde det på dörren ganska ofta. Min vän - han som älskar mig högt och platoniskt – tycker inte så mycket om telefoner. Lätt poserande i dörröppningar är mer hans melodi.
Han gav mig tid och tålamod. Höll sällskap, höll hand. Skällde och läxade upp ibland. Städa upp och vädra ut!
Och framför allt: han lät mig lyssna på den här skivan. Om och om och om och om och om och om igen.
Han vet att han inte kan ta alla mina strider. Jag tror inte ens att han vill göra det – jag kan vara väldigt strulig, har jag hört. Han visste att jag måste bearbeta det som hänt själv. Men han fanns där hela tiden, oavsett om han var nöjd eller inte med mitt beteende.
För mig kommer han alltid vara vännen som stannade kvar, och sa:

Fall inte i för all din törst,
man måste tänka först.
Fall inte i för allt i världen,
jag har inte tid att
vända mig och se, för allt jag säger
blir fel ändå.






lördagen den 12:e januari 2013

21 år med glada dagar


Tack Elsa för världens finaste födelsedagsbild.

Jag fyllde 21 på Vampire Lounge. Mitt snittade alkoholintag var 3,5 gånger i veckan. Hälsokolltanten på Vårdcentralen skulle få spunk om jag talade sanning på återbesöket.
Kanske var det en av varningssignalerna. När man börjar ljuga för att dölja att det inte står rätt till. Man är inte riktigt medveten om det, eftersom man är mitt uppe i det. Man förklarar bort nåt men man förstår inte varför. Ett par bärs med järngänget är väl ingen fara? Att jag får mungipan söndersliten av en semi-sociopat, glömmer äta, gråter blod över en död krukväxt och aldrig ringer mina föräldrar... det är väl ganska vanligt förekommande när man är ung och sådär w-w-w-w-wild?
Med Jakob Hellmans ”Glada Dagar” strömmande från ett par läckande hörlurar, insåg jag att jag balanserar på gränsen mellan dekadens och misär. Jag har gjort det hela hösten. Och om jag faller drar jag mina vänner med mig.
Vi skrattar åt det. Varje gång vi skålat, skrattar vi och säger att det är som i en sunkig sitcom. Cheers. Alla kalla vänner skrattar. Cheers! Alla utom en - pojken som älskar mig högt och platoniskt. Pojken som jag aldrig skulle slå in tänderna på. Pojken som håller mig i handen när jag ser faran i vitögat och ljuger om min rädsla. Men honom kommer jag berätta om sen.
Jag firade alltså min 21-årsdag på Vampire Lounge. Stirrade stint in i deras spökspeglar. Rörde inte en droppe.

Vägen hem eller en återvändsgränd?


Man sliter inte sönder tjejen-man-knullars mungipa för att dagen efter sms:a att man inte är menade för varandra. Man sliter inte sönder mungipor överhuvudtaget. Det är svårläkt och inte ett dugg sexigt. Jag menar, det behövs inte ett Glasgow smile – kuken får plats ändå.
Åh Gud, han som var så charmig. Nej nej nej, det gör ingenting, gör som du vill med mig, jag är i dina händer, du är ju så gudarskymningrosahimlars charmig.
Dagen efter meddelade han mig att han nog inte ville se mig. Nånsin mer. ”Jag vet att jag charmade till mig både hjärta och trosor, men jag känner inte att vi passar ihop, fast ja, jag förstår om du gjorde det. Du är bra, men du är bara en, av många vägar hem. Hör av mig nån dag när det passar.”
Hjärtat är intakt, förklarade jag så pedagogiskt jag kunde. Dock ömmar mina nyckelben lite. Och nej, jag var inte sugen på en ritalincocktail.
Ett uttalande som blev hängande i luften.
Våldtäkt? Neeej, han var ju så satansrövsvettshelvetessmörluders charmig.
Men otvetydigt var det nåt som inte stämde. Jag såg blåmärkena i spegeln. Stod där ett par nätter. Tittade, kände. Jag backade bandet flera gånger. Spolade fram och tillbaka. La pussel med de olika sekvenserna från kvällen.
Sen knäckte jag det.
Trots en söndersliten mungipa och ett dumdrygt sms fick jag min revansch. Ellet, jag tog den. Jag snörade på mig mina stålhättade kängor, gick till baren där han jobbar och sa som nån före mig sa: ”Ritalinstänkta spelregler och ett evigt sökande efter kickar. Grattis, du kan få nån, vem som helst, på ditt badrumsgolv. Men det blev inte och det blir aldrig mer jag. För som du sa, det finns så många vägar hem.”
Där och då avslutade jag kapitlet om självbestraffning. Ingen skulle aldrig nånsin få sätta sig på mig igen. Hur vilsen och sorglig och ofantligt charmig Ingen än är.
Nej, mig sätter man inte på hursomhelst.

En samling Hellman

Jag börjar blogga igen. Närmaste inläggen är en package-deal med Jakob Hellmans album ... Och stora havet.
Om inläggen handlar om mig? Jag kommer varken bekräfta eller dementera. Lyssna bara och läs.

måndagen den 26:e november 2012

Men du tror väl inte att jag är avundsjuk på dig?



Lever dekadensliv och skyller på att det alltid är nån som är ännu värre däran. Får förmodligen inte på mig min gördel längre. Ångestgråter till Våra Värsta År men skrattar åt Troma-produktioner. Skrattar mycket. Och elakt. Tycker att alla är dumma i huvudet men är sällskapskåt. Ringer till mamma och pappa alldeles för sällan. Längtar hem alldeles för ofta. Plankar. Sover inte. Äter för mycket. Äter för lite. I helgen fick jag med mig en glasskål nötter från krogen. Och toapapper. Jag snor alltid toapapper. Lyssnar aldrig på nån annan. Pratar bara om mitt. Stort ego, noll självrespekt. Dansar inte. Tycker nog  att Valerie Solanas kunde siktat liiiite bättre. Är bitter och förvirrad om vartannat.
Ungefär som alla andra.

torsdagen den 22:e november 2012

Tack alla.

Det blir inget inredningsinlägg, för jag har ingen dammsugare. Istället tänkte jag säga tack. 
Här i stora staden så har jag inte så mycket familj. Släktingar, men ingen som jag kan direkt be om hjälp, med till exempel flytt eller sovplats, när saker går åt helvete. 
Men jag har alltid haft en arm att luta mig mot eller bara hålla lite i. Så, det vill jag tacka er för.

Jag vet att jag gav dig ett svindyrt MAC-läppstift som tack, Alma, men jag vet inte om jag faktiskt sa det rakt ut: Tack för att jag fick bo hos dig, och gråta när jag behövde. Förlåt för att jag var dålig på att ta ut soporna och för att jag mest var ute och drack. Tack för att du är som en storasyster. Tack för att du hatar och älskar och alltid får ner mig på jorden.

Tack Jacob, för att du följde med hem till mitt ex. För att du tog i hand och för att du ihop med oss bar ner och tryckte in alla mina grejer i din bil. Och tack för att du följde med mig och fikade, och lät mig upprepa "Jag är inte ledsen eller så..." cirka sju gånger innan du sa att du inte ens frågat mig om jag var det. Tack för att du alltid låter glad för min skull när jag berättar om roliga saker, tack för att våra knän krockar med varandra ibland och tack för att du ser rakt igenom mig lite för många gånger.

Robin, tack för att du har lånat ut dina öron till mig alldeles för ofta senaste tiden. Tack för att du följde mig ner i Dekadensdalen, höll mig sällskap. Tack för att du skrattar högt och elakt ihop med mig. Hemskt mycket otack för att du knuffade tillbaka mig till den slafsige Depeche Mode-hipstern på Debasers dansgolv för några veckor sen, men tack för att du inte gick nånstans utan mig och tack för att du alltid, alltid, alltid håller ett öga på mig.

Anna och Patrick, jag är jätteglad att ha er som vänner. Tack för utlovad IKEA-tur, hämtningen av köksbordet och för lån av dammsugare. Tack för att ni gör allt det här för mig.

Och tack till Dig. För även om det inte var menat att vi skulle vara ihop för alltid och allt det där dravlet, är jag glad över att vi kan prata. Glad över att du följde med och hämtade nycklar, bar tunga IKEA-kassar med mig, gav mig en säng och ställde upp med en massa andra saker som ett ex inte behöver göra.  Jag antar att det är okej och helt på sin plats att säga, att jag är glad att jag fortfarande har dig som min vän.

Egentligen finns det hundratals andra att tacka för allt också. Men om jag fortsätter kommer jag inte kunna hejda mig själv.
Tack alla. Jag vet inte hur jag ska kunna ge tillbaka allt jag fått, men jag hoppas att det jämnar ut sig.
Jag mår bättre nu.

tisdagen den 6:e november 2012

Give me the keys, man.

Nedräkning. Om tre och en halv timme hämtar jag nycklarna till min lägenhet.
Tack och bock till alla som följt min jakt på bostad.
Nu kommer ni bara få läsa ranter om vägglöss och inredningsångest ett tag framöver!

torsdagen den 18:e oktober 2012

re:stacks/så här nära men inte längre

Hur börjar man berätta? Folk frågar hur det är med mig. Jag har inga svar, det finns inget att säga. Men så fort jag snörvlar kommer en armé av skyddsänglar med atarax-kartor och näsdukar, så jag antar att de vet ändå. Fast kanske ändå inte. 
Det finns ingen absolut sanning, de som kommer den närmast är väl du och jag.
Och jag hatar att mina grejer ligger kvar i lägenheten jag inte längre är hemma i. Och jag hatar de som kommer med svar när jag inte frågar. De som tror de vet. De som säger att man omöjligt kan vara vänner när det tagit slut. Att allt går ut på att hitta en partner att bygga upp sitt liv kring. Att jag bara är tjugo och omöjligt kan veta.
Det finns inga svar, men de som kommer närmast sanningen måste vara du och jag.
Så hur börjar man berätta?
Jag har delat bäddsoffa med min bästa vän sedan början på oktober. Biter ihop, ger inte upp. Allt är överlevnad. Utom mat. Mat är en syndaflod av Billys panpizzor och dammigt knäckebröd. 
Igår träffade jag en vän, som jag tror ser mig, både yta och innanmäte. Beundran, fascination. "Jag hade nog åkt hem till mamma, men du gör inte så."
Som om jag inte tänkt på att fly. Men jag vet att om jag åker hem kommer det bli outhärdligt att komma tillbaka hit. Så jag biter ihop, står ut.
Vi ska äta middag, du och jag. Som goda vänner gör. Och du är ju trots allt min bästa vän. Vi ska skåla i vin för din annalkande rock'n'roll-död och för att jag precis skrivit kontrakt på en 21-kvadratare söder om stan. 
Kanske kommer jag gråta lite sen, när du inte ser, när jag ligger på min nya matta i min alldeles egna hall. Fälla tårar, för de fjorton månader som då gått sen första gången jag såg dig. På en tågstation. Du log, var svettig i din skinnjacka och höll en systemetkasse i handen.
Jag har smygrökt i sovrumsfönstret, men bara när du inte varit hemma. För jag är ju så förbannat tuff. 
Så jävla tuff. Jag vet att folk ser det. Att det finns fler som ser mig än vad jag tror, precis som du säger. Men det är klart att jag tänker i floskler och melodramatiska klyschor, jag också. Fast att jag inte säger det högt, så har jag funderat på och undrar fortfarande, om jag någonsin kommer känna så här för någon igen. Kanske var det just tidpunkten när våra vägar korsades, att vi var bra för varandra just där och då. Märkligt. Jag är samma tjej nu som när du blev kär i mig, bara lite rikare på upplevelser.
Ännu svårare än att veta hur man ska börja, är att veta hur man ska sluta.