Det tredje omklädningsrummet - bara en genusfråga?

Blondinbella fyller twitterflödet ikväll, efter att ha avfärdat Södra Latins könsneutrala omklädningsrum som "ett förlängt aprilskämt". Som om det vore något löjligt och onödigt anpassat för den som inte kan bestämma sig. För hen.

Den allmänna hen-debatten går fortfarande varm, och jag tror inte att jag behöver länka Hen for dummies åt er? 

Jag tror att jag sätter hen åt sidan, en stund. Jag tänker på en annan sak.

När jag hör ordet "omklädningsrum"rusar min puls. Jag tänker på alla gånger efter idrotten i högstadiet som jag väntat med att duscha och byta om tills alla andra gått, eller de gånger det var bråttom och jag bytte om på toaletten. Man hade gärna duschat ordentligt istället, men får man välja mellan det och eventuella gliringar, så väljer man raggarduschen i handfatet. Nu bryr jag mig inte så mycket längre, men på den tiden vred jag mig i pubertal ångest.

Omklädningsrum är en obekväm miljö för många, oavsett om man är tjej, kille eller hen.

Har jag förstått könsneutrala omklädningsrummet rätt, så finns det utrymme att byta om enskilt. Är inte det drömmen för många? Att kunna byta om själv utan att behöva deala till sig förrådsnyckeln av idrottsläraren, genom att ljuga ihop att man har ett stort ärr över bröstet eller psoriasis över hela kroppen.  Det ska inte behövas en ursäkt för att ha rätten att byta om i enskilt bås.

Jag tycker att den här idén är skitbra ur många olika aspekter. Så, ja Blondinabella, jag skulle lätt sälla mig till hermafroditerna och hennarna i det könsneutrala omklädningsrummets bås. Helst för åtta år sen.

Bajsmackan på ett silverfat

Ni vet, när man i sin skitsnygga urringade klänning får en bajsmacka serverad? Det är inte så gött, men man fattar ju att man måste hugga in innan den börjar lukta allt för mycket. Så, det tar tid men så sitter man äntligen där och har sista tuggan kvar. Då kommer någon och PISSAR på den. Kaffekoncentrerat, gult kiss. En lätt biton av sparris, of course.

Jag kan inte låta bli att skratta. Javisst, det är en nerpissad bajsmacka, men jag har varit med om värre grejer än ödets ironi.

The typical bildredaktör del 3

Bildredaktören gjorde dag ett klart för mig att han gillade mat i kombination med sex. Nu mejlar han konstiga inköpslistor varje vecka.

Som om hans kaffemugg med texten "Förste tuttinspektör" inte var avskräckande nog.
Muggen har han köpt på Amazon. Faktiskt har han två. Ja, han skulle fa-aan ha två stycken.

The typical bildredaktör del 2

Bildredaktörens favoritfilm? Alla Die Hard. "Fast ettan var inte bra. För mycket handling. Fyran däremot? Mmm... lill-bruden skulle man ju inte banga!" Ungefär där och då gick mitt underliv i baklås.
Givetvis fantiserar jag om att sätta kulspetspennan i armen på honom på frukostmötet.

The typical bildredaktör

"Haru framkallat bilderna i urin eller?!" sa han och skrattade rått. 

Egentligen kunde han inget om foto. Men han var väldigt bra på att skälla, skratta elakt och använda tidningsslang, typ "slaska upp bilden på ettan, för fan!" Ibland muttrade han nåt om gyllene snittet - inte för att han vet vad det betyder men det gör ju ingen annan heller.

Voxpop om nätdejting

I vintras var jag skitrolig och gjorde en voxpop i bästa Fråga Olle-anda. Ja, eller egentligen så hade jag alldeles för låga ambitioner för att ställa makthavare mot väggen, så jag riggade upp kameran på Medborgarplatsen och gjorde folk obekväma.

Original Video TinyPic

Min största rädsla...

... att  favoritfredagsnöjet blir att tappa upp ett glas rött från bibben och plöja gamla Morden i Midsomer-avsnitt bara för att pränta in så mycket av Sgt. Jones som möjligt till mina "snuskiga fantasier". 
Påminn mig om att inte bli den personen.
Det må låta lustigt, men jag är livrädd.

Hyndan från Flempan

Flemingsberg. Jag skulle aldrig flytta hit. Det låter som en könssjukdom. Flempan – bara ordet får dina genitalier att klia. Min lärare berättade att hon tog med sin mamma hit en gång. Mamman började gråta när hon tittade ut över området.

Men så kom det där lägenhetserbjudandet och jag befann mig i ett läge där jag inte kunde säga nej. Vem har råd att bete sig som en bortskämd snorunge?

Min första kompis här blev Anticimex-snubben. Jag mutade honom med snabbkaffe och han lyfte bort mina lister för att verkligen bevisa för mig att det inte fanns några levande vägglöss kvar.

Jag trodde inte att jag skulle känna mig hemma här, men jag tror på min lärares ord: plötsligt en dag vaknar man med ett hjärta som svämmar över av något misstänkt likt sympati.

De där pubertala värstingkillarna som inte bor här men ändå hänger i entrén, en dag ser de mig komma med två tunga matkassar och luggen i ögonen. De öppnar dörren för mig, håller upp den och säger hej. Jag har redan gått igenom en massa faser med dem. Först var jag rädd för dem, sen irriterad för att de för liv och aldrig städar upp efter sig. Så småningom gick det över i acceptans. Men nu, nu är vi du med varandra. 

I containerlivsen får jag handla på krita, pressbyråkillen drar smaklösa skämt om mitt kaffeintag, jag vet att uteliggaren med saxofonen hellre vill ha en cigg än småslantar på måndagsmorgnar, jag kan fritidsgårdens bristande öppettider, det rosa som runnit ut över min grannes tröskel är hennes hemmagjorda väggluskur och om hyresvärden skulle få för sig att jaga bort mina värstingkids, då skulle jag bli ledsen.

Och vore jag en film...

Så här såg den "vulgära" urringningen ut.
Så ni vet.
(Ser ut som en såndär bild man lägger upp
 när någon är försvunnen...)

Igår grät jag för första gången på ganska länge. Åkte på den där ljuvliga ohämmade ledsenheten. Den där som inte går att hejda. Som gör att man går och snyftgråter hela vägen från Medis till Södra Station.

Kvällen innefattade en skitsnygg klänning, med en urringning som gränsar till vulgär, samt en och annan fånig förhoppning.

Det gick bara åt helvete. Då om någon gång hade jag behövt att någon höll i mig.

På Södra Station fann jag mig själv stående med ena foten i en pöl med kiss. (Det är inte kul att stå i någon annans urin när ens egen blåsa håller på att spricka.)

Och vore jag en film skulle första låten i soundtracket vara ”It ain't me babe” med Bob Dylan. Ni möter mig när jag rafsar ner det viktigaste jag har i plastpåsar och stänger en lägenhetsdörr efter mig. Kanske får ni ett montage serverat, med ett drömskt filter över, dränerat på färg för att ni ska fatta att det är minnen som bleknar.

Typ: Hej och hå, här står vi och lagat mat i bara förkläden, här har vi kuddkrig och fjädrarna yr, här kysser vi varandra, här är vi... ja, ni fattar?

Filmen ska vara fylld med kniv-i-hjärtat-igenkänning. Vägglöss i nya lägenheten, (flatlöss?), trosor som man tar på sig ut-och-in, en nyckfull rocker som inte visar vad han går för förrän halvvägs genom filmen, fyllemontage, vänner som drar upp en ur skiten, roadtrips, en mormor med skinn på näsan som dör i en stroke, en tidningsredaktion, SCUM-manifest, besök hos den torra freudianska psykologen, jobbiga konfrontationer, en utelåst liten grannflicka som man får plötsliga moderskänslor för, slagsmål, bildredaktörsäckel, flyktiga romanser och kanske ond, bråd död.

Den ska så klart heta något töntigt i stil med ”Det är ju bara livet”.

När filmen är slut och det är dags för mig att fejda över till eftertexterna, tänker jag göra det till tonerna av ”I want to get it all back” med Sweet Chariots. Jag vet inte hur slutscenen ser ut, jag mår bra. Jag vill ha tillbaka allt jag känner att jag slösat bort, men jag är okej.  

Till Navid Modiri

Lyssnar på den nysläppta singeln ”Någon håll i mig”, för det är precis vad jag behöver. Någon måste hålla i mig.

Jag var aldrig och såg er under er skolturné 2008/2009. Men flera av mina kompisar gjorde. ”Kom och dansa med oss” spelades på hemmafesterna och en gång fick låten mig att kliva upp på ett biljardbord.

Men så har jag aldrig varit den som kunnat lyssna på bara en låt av ett band. Så trots att jag för tillfället var insnöad på synthigt 80-tal tankade jag mp3-spelaren med alla era plattor.

”Hopp skak” kom till sin rätt tidiga gymnasiemorgnar. Jag skulle ju slå mig in i den omöjliga journalistbranschen. Inte bli något bara för att vara behövd.

Det var något bekant med ditt namn, ändå tog ett tag innan jag kopplade ihop dig med krönikorna jag klippte ut ur GLÖD-tidningarna anno före min tid. Mamma brukade bunta ihop gamla nummer och ta med hem från jobbet.

En gång läste jag in hela texten till ”Telefonsvararen” på en väns telefonsvarare. Hon fattade ingenting. Vadå hämta din kniv? VEMS KNIV?!

Jag gjorde det för att jag önskade att någon ville spela in något liknande till mig. Det har inte hänt än.

Det är något alldeles särskilt med telefonsvarare. De har en förmåga att göra även den tuffaste telefonförhandlaren till ett stammande nervvrak. Harkel, fel tonläge, för lång konstpaus, hoppsan, harkel. Hur säger man alla de där viktiga sakerna till en röstbrevlåda? Det enda man möts av är tystnad.

Jag ser Globen när jag sitter vid köksbordet. Det tar tjugo minuter kollektivtrafik. Vägen dit är platt. Jag tänker på min hemstad, Åhus, 60 mil bort. Jag längtar efter mamma.

Och om man tog sig tid att skala bort alla mina ursäkter så är det så här: jag hade inte varit här om det inte vore för en pojke.

Så jag lyssnar på er nya singel och vill mest säga tack, Navid. Tack för att ni, om än med ett nytt sound, fortfarande håller i mig.

Misäronani och ett glas rött tack!

När man sitter en hel fredagskväll och försöker komma på vad den här låten heter är det inte långt kvar tills favoritfredagsnöjet blir att titta på gamla säsonger av Morden i Midsomer och misäronanera till Sgt. Jones.

Men titta på honom! Can you blame me?

Diabetes + svullen + fot = ?

 Jag sitter i köket och målar min mammas tånaglar. Det är en besvärlig procedur. Varje gång min arm stöter emot fotskenan droppar silvergrått nagellack ner på gipset.

– Är du redan färdig? frågar mamma när jag försiktigt lyfter ner hennes ben från köksbordet.

Hon har ingen känsel längre. Vänster fot är helt demolerad, inte ett enda ben ligger där det ska, nervtrådarna har trasats sönder. Gipset och skenan är till för att hålla ihop det som räddas kan. Om nu något kan räddas.

Det heter Charcotfot. Med de tre enkla sökorden ”diabetes + svullen + fot” får man på första sidan minst fyra träffar med Charcotfot i rubriken.

En av alla diabetesrelaterade fotåkommor. Statistiskt sett är det mindre än en 1% av diabetiker som utvecklar Charcotfot, men det ökar givetvis i takt med att fler faktiskt får diabetes. Oftast drabbar det folk med långt gången diabetes.

Min mamma fick diagnosen diabetes mellitus när hon var 18. Idag är hon 55 och sitter i rullstol på ”obestämd tid”. Sex veckor som tycks förlängas efter varje återbesök hos specialisten. Hon får absolut inte stödja på foten i dagsläget. Det är inte säkert att hon någonsin kan göra det.

Men det hade inte behövt bli så.

Som diabetiker är man väldigt medveten om fötternas utsatthet. Därför sökte mamma hjälp när hon började känna av att något inte stod rätt till. Det hör till att hon för cirka ett år sen fick problem med ögonen, som också är relaterat till diabetes, vilket hon också nämnde för läkarna när hon slussades mellan Vårdcentralen och akutmottagningen på Centralsjukhuset i Kristianstad.

Foten var svullen, varm och gjorde ont.

Inget att oroa sig för, tyckte någon av akutläkarna när mamma gråtande åkte in till akuten en decembernatt. Hon fick en värktablett och skickades hem. 

Min mamma är inte den som gråter av smärta i första taget.

Hon blev hänvisad till  Vårdcentralen, där en läkare i sin remiss tillbaka till akuten föreslog att det kunde vara Charcotfot. Men det tog veckor och flera akutbesök innan en läkare slutligen satte sig ner och tog hänsyn till remissen.
Så här sa pappa till mig, när vi filade på brevet till Socialstyrelsen:

– Jag sökte på ”diabetes, svullen fot” och fick en massa träffar på Charcotfot. Precis som han skrev i remissen. Det måste ju vara det, jag fattar inte varför läkarna inte fattade det.

Charcotfot är ovanligt, ja, men när det är så lätt att själv få fram diagnosen samt att man är T-Y-D-L-I-G med att man har diabetes, kan jag tycka att läkarnas bortviftande är lite obehagligt.

Om mamma hade fått rätt behandling från början hade hon inte behövt sitta i rullstol. Hon hade vid 55 års ålder inte behövt hjälp att måla tånaglarna. Om någon på akuten tagit sig tre minuter åt att själva googla ”diabetes + svullen + fot” hade mammas skelett i vänsterfoten fortfarande varit intakt. Hon hade haft sitt fotvalv kvar. Hon hade kunnat gå ute i trädgården, istället för att sitta isolerad på nedervåningen i sex veckor (det är ungefär så lång tid det tar att få beslut om färdtjänst).

– Jag tror att det behövs ett lager till, säger mamma och kisar ner mot fötterna. Annars blir det så mesig färg.

Jag flinar åt henne. Det är inte som att hon kommer visa tånaglarna för någon annan än dem som byter gips på henne varannan vecka. Men så säger hon en sak som sätter sig som en kniv i bröstet på mig:

– Bara för att jag sitter i rullstol betyder ju inte det att jag tänker gå ner mig och bli en sån där som försvinner. Man måste ju försöka överleva. 

Ett alldeles för trubbigt instrument

Att försöka överföra 1036 bilder från en ZTE-mobil till en MacBook är lite som att utföra hjärnkirurgi med en smörkniv. Och förbundna ögon.
Just nu skulle jag vilja operera med en slagborr.

Ett musiktips: Robin Velander

En gång för inte så väldigt länge sen stod jag nedanför en scen och såg på när min bästa vän, Robin, lekte Bruce Springsteen för en stund. I tajta stuprörsjeans och med väldig känsla sjöng han en låt som heter "Metadonhjärta".  Jag stod nedanför och grät. Eller ja, vi kan väl säga att mina ögon svettades lite på grund av den skarpa belysningen. Ja, det låter bra. Jag visste det inte då, men senare sa han att den var till och om mig. Huruvida det är en bra eller dålig sak tänker jag inte gå närmare in på.

Här kan lyssna in honom.

Vår ständiga kamp om vem som
Får krypa till korset men
Det är ju ändå inget som syns på natten
Fick springa ut i regnet
för att dölja tårarna
För gråta är inget en man gör
I jakten på nya droger

Du har små tricks i hjärnbarken
Som ger dig mer än vad du begär
För det är klart att alla älskar dig
Mitt metadonhjärta

Jag stammade fram någonting
om ditt namn och hur jag hoppades att du skulle
Låsas in i ditt slott
Bakom murar av självförtroende
Och svettig arrogans
Sa jag att jag hatade min omvärld
I jakten på ny berusning

Du har små tricks i hjärnbarken...

Jag jagar ständigt nya ideal
Jag jagar ständigt ny besatthet

Du har små tricks i hjärnbarken...

Nio frispel kvar att leva

Får ett diagnostiserande sms från en vän. Bedömningen grundar sig i ett tvåhundra meter långt möte. ”Låter du det här rinna ut i sanden så är du dum i huvudet och kan lika gärna gå och dö.”

Enorm press, stöd och kanske en knuff i rätt riktning. I riktning mot perrongen som breder ut sig framför mig.

Sen. För första gången på hur länge som helst, är jag sen. Medvetet eller inte? Spelar det nån roll?

Jag står på tå, för att se över huvuden på folk. För att se dig. Du väntar, med ryggen åt mitt håll.

Försöker dölja det så gott jag kan. Handen för munnen. Men det är lönlöst. Jag ler. Ler och tickar.

Ryggen mot mig, men du snor runt nu. Hörde du mig? Hur har du det? Hör du det?

Du tittar. Ler och tittar.

Åh snälla, så länge jag tickar, var så god att titta.

Uppdaterat headern

Samma bakgrund men en annan Cornelia. Det var dags att uppdatera sig lite.
Vad tycker ni?

It's coming for me through the trees!

"I found a fox
caught by dogs
He let me take him in my hands

His little heart
It beats so fast
And I'm ashamed of running away"
- Kate Bushs "Hounds of love"

När du väckte mig

En morgon vaknar jag upp i en säng jag aldrig sovit i förut. Känner ett plötsligt släktskap med bartendern. Inte bokstavligen, som i att jag släktforskat och upptäckt att sociopaten jag låg med är min tremänning. Men jag ser mig själv i hans agerande.

Jag är inte i närheten lika förstörd, men som du ser samlar jag poäng.

Förr gjorde jag aldrig sånt där. Förr var jag inte kall och beräknande. Är jag det nu? Nu väntar jag på ett litet, litet snedsteg. En anledning att vinka hejdå. Väntar tills de går. Låser dörren efter dem.

Det har hänt nånting i kroppen på mig. Nåt i bröstkorgen tickar. Oroväckande. Högt.

Det här är inte min säng. Är jag ens på min spelplan?

Kliver upp, skyler mig för sovande ögon. Rafsar ihop mina saker, som jag slängt på hans sovrumsmatta. Smyger tyst i takt med hans djupa andetag. Fryser till när han vaknar och harklar sig.

Det brukade vara lätt. Bara att halvljuga fram ett ömsesidigt ”Ja, men vi ses kanske nån gång då...” Eller, om man plötsligt får ett infall av ärlighet: ”Då ses vi aldrig mer då!”

Men när jag vänder mig om, fastnar jag i velandet. Det är nåt i hans blick som triggar mitt tickande bröst ännu mer.

En räv fångad i strålkastarljuset på en långtradare. Är jag hans villebråd?

Här står jag naken på ditt sovrumsgolv och tickar. Jag är som ett utvik i en amatörporrtidning, använt som bokmärke i en harlequinroman.

Du måste sluta nagla fast mig med blicken. Se inte sådär på mig. Lägg inte huvudet på sned. Ligg inte och le. Var snäll och sluta titta.

Och snälla sluta ticka.

Hon och hennes bästa vän

I somras var jag fruktansvärt arg på en vän, av en anledning som jag inte ens minns. Men den var nog dum. Vi var inte så nära då, att det ens var berättigat att vara så ilsken. Så nära blev vi terminstarten senare. Det finns en låt med Jakob Hellman som jag nog alltid kommer förknippa med min vän och den tiden.

Stora tårar rinner nerför kinderna och ner i knät.

Det är hon och hennes bästa vän

som stannar kvar i allafall,

när alla andra gick.

Fast hon inte fick.

Jag har ältat det här hur många gånger som helst, men jag gör det igen: I höstas var jag nere för räkning. Bloggen också, som ni nog märkte. Den där killen som jag föll huvudstupa för, med hjärtat först, gjorde slut med mig. Jag surfade runt på soffor och zonade ut. Största delen av tiden satt jag uppkrupen i köksfönster och kedjerökte. Med trötta käkar knaprade jag då och då på knäckebröd. Det smakade papp. Ringde dumma samtal, fast att jag tappat talförmågan.

Hon är mellan väggarna

som undrar var är han nånstans

Och tårarna,

snart kommer tårarna

Jag fick min egna, efterlängtade etta i förorten. Låg i fosterställning på exets brors resårmadrass i ett hörn. Med öppna armar välkomnade jag sorgen. Ville nog helst av allt att taket skulle falla ner och krossa mig.

Det hände inte.

Istället ringde det på dörren ganska ofta. Min vän - han som älskar mig högt och platoniskt – tycker inte så mycket om telefoner. Lätt poserande i dörröppningar är mer hans melodi.

Han gav mig tid och tålamod. Höll sällskap, höll hand. Skällde och läxade upp ibland. Städa upp och vädra ut!

Och framför allt: han lät mig lyssna på den här skivan. Om och om och om och om och om och om igen.

Han vet att han inte kan ta alla mina strider. Jag tror inte ens att han vill göra det – jag kan vara väldigt strulig, har jag hört. Han visste att jag måste bearbeta det som hänt själv. Men han fanns där hela tiden, oavsett om han var nöjd eller inte med mitt beteende.

För mig kommer han alltid vara vännen som stannade kvar, och sa:

Fall inte i för all din törst, man måste tänka först. Fall inte i för allt i världen, jag har inte tid att vända mig och se, för allt jag säger blir fel ändå.

21 år med glada dagar

Tack Elsa för världens finaste födelsedagsbild.

Jag fyllde 21 på Vampire Lounge. Mitt snittade alkoholintag var 3,5 gånger i veckan. Hälsokolltanten på Vårdcentralen skulle få spunk om jag talade sanning på återbesöket.

Kanske var det en av varningssignalerna. När man börjar ljuga för att dölja att det inte står rätt till. Man är inte riktigt medveten om det, eftersom man är mitt uppe i det. Man förklarar bort nåt men man förstår inte varför. Ett par bärs med järngänget är väl ingen fara? Att jag får mungipan söndersliten av en semi-sociopat, glömmer äta, gråter blod över en död krukväxt och aldrig ringer mina föräldrar... det är väl ganska vanligt förekommande när man är ung och sådär w-w-w-w-wild?

Med Jakob Hellmans ”Glada Dagar” strömmande från ett par läckande hörlurar, insåg jag att jag balanserar på gränsen mellan dekadens och misär. Jag har gjort det hela hösten. Och om jag faller drar jag mina vänner med mig.

Vi skrattar åt det. Varje gång vi skålat, skrattar vi och säger att det är som i en sunkig sitcom. Cheers. Alla kalla vänner skrattar. Cheers! Alla utom en - pojken som älskar mig högt och platoniskt. Pojken som jag aldrig skulle slå in tänderna på. Pojken som håller mig i handen när jag ser faran i vitögat och ljuger om min rädsla. Men honom kommer jag berätta om sen.

Jag firade alltså min 21-årsdag på Vampire Lounge. Stirrade stint in i deras spökspeglar. Rörde inte en droppe.

Vägen hem eller en återvändsgränd?

Man sliter inte sönder tjejen-man-knullars mungipa för att dagen efter sms:a att man inte är menade för varandra. Man sliter inte sönder mungipor överhuvudtaget. Det är svårläkt och inte ett dugg sexigt. Jag menar, det behövs inte ett Glasgow smile – kuken får plats ändå.

Åh Gud, han som var så charmig. Nej nej nej, det gör ingenting, gör som du vill med mig, jag är i dina händer, du är ju så gudarskymningrosahimlars charmig.

Dagen efter meddelade han mig att han nog inte ville se mig. Nånsin mer. ”Jag vet att jag charmade till mig både hjärta och trosor, men jag känner inte att vi passar ihop, fast ja, jag förstår om du gjorde det. Du är bra, men du är bara en, av många vägar hem. Hör av mig nån dag när det passar.”

Hjärtat är intakt, förklarade jag så pedagogiskt jag kunde. Dock ömmar mina nyckelben lite. Och nej, jag var inte sugen på en ritalincocktail.

Ett uttalande som blev hängande i luften.

Våldtäkt? Neeej, han var ju så satansrövsvettshelvetessmörluders charmig.

Men otvetydigt var det nåt som inte stämde. Jag såg blåmärkena i spegeln. Stod där ett par nätter. Tittade, kände. Jag backade bandet flera gånger. Spolade fram och tillbaka. La pussel med de olika sekvenserna från kvällen.

Sen knäckte jag det.

Trots en söndersliten mungipa och ett dumdrygt sms fick jag min revansch. Ellet, jag tog den. Jag snörade på mig mina stålhättade kängor, gick till baren där han jobbar och sa som nån före mig sa: ”Ritalinstänkta spelregler och ett evigt sökande efter kickar. Grattis, du kan få nån, vem som helst, på ditt badrumsgolv. Men det blev inte och det blir aldrig mer jag. För som du sa, det finns så många vägar hem.”

Där och då avslutade jag kapitlet om självbestraffning. Ingen skulle aldrig nånsin få sätta sig på mig igen. Hur vilsen och sorglig och ofantligt charmig Ingen än är.

Nej, mig sätter man inte på hursomhelst.

En samling Hellman

Jag börjar blogga igen. Närmaste inläggen är en package-deal med Jakob Hellmans album ... Och stora havet.
Om inläggen handlar om mig? Jag kommer varken bekräfta eller dementera. Lyssna bara och läs.

Men du tror väl inte att jag är avundsjuk på dig?

Lever dekadensliv och skyller på att det alltid är nån som är ännu värre däran. Får förmodligen inte på mig min gördel längre. Ångestgråter till Våra Värsta År men skrattar åt Troma-produktioner. Skrattar mycket. Och elakt. Tycker att alla är dumma i huvudet men är sällskapskåt. Ringer till mamma och pappa alldeles för sällan. Längtar hem alldeles för ofta. Plankar. Sover inte. Äter för mycket. Äter för lite. I helgen fick jag med mig en glasskål nötter från krogen. Och toapapper. Jag snor alltid toapapper. Lyssnar aldrig på nån annan. Pratar bara om mitt. Stort ego, noll självrespekt. Dansar inte. Tycker nog  att Valerie Solanas kunde siktat liiiite bättre. Är bitter och förvirrad om vartannat.

Ungefär som alla andra.

Tack alla.

Det blir inget inredningsinlägg, för jag har ingen dammsugare. Istället tänkte jag säga tack. 

Här i stora staden så har jag inte så mycket familj. Släktingar, men ingen som jag kan direkt be om hjälp, med till exempel flytt eller sovplats, när saker går åt helvete. 

Men jag har alltid haft en arm att luta mig mot eller bara hålla lite i. Så, det vill jag tacka er för.

Jag vet att jag gav dig ett svindyrt MAC-läppstift som tack, Alma, men jag vet inte om jag faktiskt sa det rakt ut: Tack för att jag fick bo hos dig, och gråta när jag behövde. Förlåt för att jag var dålig på att ta ut soporna och för att jag mest var ute och drack. Tack för att du är som en storasyster. Tack för att du hatar och älskar och alltid får ner mig på jorden.

Tack Jacob, för att du följde med hem till mitt ex. För att du tog i hand och för att du ihop med oss bar ner och tryckte in alla mina grejer i din bil. Och tack för att du följde med mig och fikade, och lät mig upprepa "Jag är inte ledsen eller så..." cirka sju gånger innan du sa att du inte ens frågat mig om jag var det. Tack för att du alltid låter glad för min skull när jag berättar om roliga saker, tack för att våra knän krockar med varandra ibland och tack för att du ser rakt igenom mig lite för många gånger.

Robin, tack för att du har lånat ut dina öron till mig alldeles för ofta senaste tiden. Tack för att du följde mig ner i Dekadensdalen, höll mig sällskap. Tack för att du skrattar högt och elakt ihop med mig. Hemskt mycket otack för att du knuffade tillbaka mig till den slafsige Depeche Mode-hipstern på Debasers dansgolv för några veckor sen, men tack för att du inte gick nånstans utan mig och tack för att du alltid, alltid, alltid håller ett öga på mig.

Anna och Patrick, jag är jätteglad att ha er som vänner. Tack för utlovad IKEA-tur, hämtningen av köksbordet och för lån av dammsugare. Tack för att ni gör allt det här för mig.

Och tack till Dig. För även om det inte var menat att vi skulle vara ihop för alltid och allt det där dravlet, är jag glad över att vi kan prata. Glad över att du följde med och hämtade nycklar, bar tunga IKEA-kassar med mig, gav mig en säng och ställde upp med en massa andra saker som ett ex inte behöver göra.  Jag antar att det är okej och helt på sin plats att säga, att jag är glad att jag fortfarande har dig som min vän.

Egentligen finns det hundratals andra att tacka för allt också. Men om jag fortsätter kommer jag inte kunna hejda mig själv.

Tack alla. Jag vet inte hur jag ska kunna ge tillbaka allt jag fått, men jag hoppas att det jämnar ut sig.
Jag mår bättre nu.

Give me the keys, man.

Nedräkning. Om tre och en halv timme hämtar jag nycklarna till min lägenhet.

Tack och bock till alla som följt min jakt på bostad.

Nu kommer ni bara få läsa ranter om vägglöss och inredningsångest ett tag framöver!

re:stacks/så här nära men inte längre

Hur börjar man berätta? Folk frågar hur det är med mig. Jag har inga svar, det finns inget att säga. Men så fort jag snörvlar kommer en armé av skyddsänglar med atarax-kartor och näsdukar, så jag antar att de vet ändå. Fast kanske ändå inte. 

Det finns ingen absolut sanning, de som kommer den närmast är väl du och jag.

Och jag hatar att mina grejer ligger kvar i lägenheten jag inte längre är hemma i. Och jag hatar de som kommer med svar när jag inte frågar. De som tror de vet. De som säger att man omöjligt kan vara vänner när det tagit slut. Att allt går ut på att hitta en partner att bygga upp sitt liv kring. Att jag bara är tjugo och omöjligt kan veta.

Det finns inga svar, men de som kommer närmast sanningen måste vara du och jag.

Så hur börjar man berätta?

Jag har delat bäddsoffa med min bästa vän sedan början på oktober. Biter ihop, ger inte upp. Allt är överlevnad. Utom mat. Mat är en syndaflod av Billys panpizzor och dammigt knäckebröd. 

Igår träffade jag en vän, som jag tror ser mig, både yta och innanmäte. Beundran, fascination. "Jag hade nog åkt hem till mamma, men du gör inte så."

Som om jag inte tänkt på att fly. Men jag vet att om jag åker hem kommer det bli outhärdligt att komma tillbaka hit. Så jag biter ihop, står ut.

Vi ska äta middag, du och jag. Som goda vänner gör. Och du är ju trots allt min bästa vän. Vi ska skåla i vin för din annalkande rock'n'roll-död och för att jag precis skrivit kontrakt på en 21-kvadratare söder om stan. 

Kanske kommer jag gråta lite sen, när du inte ser, när jag ligger på min nya matta i min alldeles egna hall. Fälla tårar, för de fjorton månader som då gått sen första gången jag såg dig. På en tågstation. Du log, var svettig i din skinnjacka och höll en systemetkasse i handen.

Jag har smygrökt i sovrumsfönstret, men bara när du inte varit hemma. För jag är ju så förbannat tuff. 

Så jävla tuff. Jag vet att folk ser det. Att det finns fler som ser mig än vad jag tror, precis som du säger. Men det är klart att jag tänker i floskler och melodramatiska klyschor, jag också. Fast att jag inte säger det högt, så har jag funderat på och undrar fortfarande, om jag någonsin kommer känna så här för någon igen. Kanske var det just tidpunkten när våra vägar korsades, att vi var bra för varandra just där och då. Märkligt. Jag är samma tjej nu som när du blev kär i mig, bara lite rikare på upplevelser.

Ännu svårare än att veta hur man ska börja, är att veta hur man ska sluta.

Visst tänker jag väl så, och du lurar inte mig.

Man kan sitta och skoja om att man ska rispa in KUK i alla dvd-skivor, eller limma ihop alla fodral. Till och med skoja om det tillsammans. Man kan fortsätta hålla om och pussa på.
Men egentligen är det bara sorgligt.

Die within your reach

Hemlängtan. Inte efter stadens arkitektur. Inte efter klimatet. Ibland vet jag inte ens själv vad det är jag längtar efter. Men det är svårt att flytta från ett dockhus i en liten stad med obrukbar modelljärnväg, till en stor stad med snabba tåg, underjordiska tunnlar och blinkande reklamskyltar som tittar ner på en vart man än rör sig.

Stockholm. Du bjuder mig en omgång varje dag. Antingen det är stryk eller öl.

Hur mycket jag än vill ge sken av att vara storstadstjej i hjärta och själ, känner jag mig väldigt vilsen ibland. Och stolt och rakryggad ibland. Streetsmart, när jag le parkourar mig över gäng turister halvvägs nerför trappan i Slussen, när jag till ljudet av applåder hjular in genom dörrarna på Farstatåget, just när dörrarna håller på att stängas. Fast det där sistnämnda gör jag ju aldrig. Däremot har jag krockat med spärrarna vid spår 13 ett par gånger.

Så, jag står där och slåss med ett par jävla mördarspärrar, medan en servicetekniker står och skrattar och hejar på. Kallsvetten forsar och jag kommer missa ett viktigt seminarium.

”Kom an då, tjejen!” skriker serviceteknikern eller spärren (jag är inte säker).

F-uck it, tänker jag och går därifrån.

Det här är inte min stad. Det skulle vara så lätt, nu när jag ändå står på centralen, att bara köpa en enkel hem.

Hoppa av. Just precis nu känns det som om jag skulle klara mig utan den här staden. Det skulle vara jobbigt, men jag skulle överleva utan allt det här. Däremot dör jag en smula vid varenda motgång stan ger mig.

Hoppa av. Jag blev hitbjuden som tusentals andra ungdomar, uppmuntrad och lockad att studera här... för att sedan finna mig själv stående på gatan utan en aning om var jag ska ta vägen.

Hoppa av. Ja. Lite som att ta sig ur ett destruktivt förhållande.

Stockholm skulle ropa på mig när jag vänder mig om och går. Jag skulle sakta ner och se mig om över axeln, vänta på ett ”förlåt”. Men nej, det skulle bli en rungande örfil. Ett snett leende och ett syrligt ”I never wanted to use you, I just wanted a little tuna”. Totalt avsägande av ansvar.

”F-uck it”, svarar jag och går därifrån.

Senare hamnar jag av en händelse i Gamla stan.

Gamla stan är lite som din underbara goda fe till gudmor. Fast med dyr smak och en lätt touch av societetkärringsalkoholism.

Hon guidar mig till ett fik, trycker ner mig på en stol och hetsar mig till att köpa en svindyr kaffe utan påtår. Hon smeker sin rävpäls och säger åt mig att njuta lite mer. Ta kontrollen.

”Titta på höstlöven som dansar i morgondimman”, beordrar hon och viftar med sitt strassiga trollspö. ”Fem minuter lövterapi och så är du redo för en omgång till.”

Och Gamla stan har rätt.

Man får ta det goda med det onda.

Sen har jag väl aldrig varit den som gillar att ge upp utan en fight heller.

Bild av bostad

Känner ni igen den här bilden? Jag använde den som bakgrund till min "Cornelia letar lägenhet"-banner. Satan vad jag la ner tid och energi på den kampanjen. Jag letar fortfarande lägenhet  här i Stockholmsområdet, men jag känner inte samma hysteriska press. Det är svårt. Skitsvårt. Om man inte vill hyra ett pytterum hos en snuskgubbe i förorten för cirka 5000:- i månaden. Det tycker inte jag att man ska göra, ens om han säger att han skärmat av dörren mellan era rum med en bokhylla, och att det därför räknas som en liten lägenhet med egen ingång (från den gemensamma hallen).

Men ja, om ni känner nån som vill hyra ut sin lägenhet får ni gärna höra av er till mig!

Ohoj! Ett chai-tips!

Ställde mig lite skeptisk till att pröjsa 85 spänn för en av Espresso Houses chaiburkar. Egentligen ville jag köpa på mig ett gäng tomma burkar (något som du kanske kan hjälpa mig med, Anna/Brinnande Slynan?) att ställa sminkpenslar i eller lägga örhängen och ringar i. Fast nä, en av tjejerna som jobbar på Vasagatan såg istället på mig som om jag vore helt knäpp, och frågade om jag ens testat deras chailatte nån gång. Då trillade poletten ner: Det är samma chaipulver i burken som de har i chailatten de serverar!

Jag köpte två burkar. En till mig, och en i present till min mamma. Hon kommer dels gilla att göra chailatte på det, dels kommer burken passa så himla bra in i mina föräldrars kök.

Och om ni gillar chai i billigare, vattnigare tappning, rekommenderar jag telådan på burken: Masala Chai.

Sjukskruttande i mjukisar

Sitter hemma i soffan och tampas med höstens första förkylning.
En sådan där elak jävel som har legat och pyrt ett bra tag innan den i natt bröt ut. Ni vet, en såndär förkylning som innan den bryter ut sätter sig på psyket snarare än kroppen? Håret fastnar i partnerns armveck när ni ligger och myser och du som inte ens är ömhårig gråter som en liten bebis. Och klumpen i magen. Nåt är fel, men du vet inte vad. Sen kommer det. Halsontet. Samtidigt löser klumpen upp sig och du kan andas igen. Eller tja, så gott det går med nästäppan.

Lyckligtvis har jag en gullig sambo. Han lyckades tyda min inköpslista och kom hem med halstabletter, läsk och (läs och häpna!) BEN & JERRYS! Jag bad inte om mer än några sönderfrusna Joy-pinnar, och så har han köpt tungorgasm i literform.

Det här med att vara sjuk och ynklig är inte så fasligt jobbigt alltså.

Man skulle kanske passar på att skriva lite mellan tedrickandet och snytpappret.

Fortsättning på föregående inlägg

Hamnade i en debatt med en kille om det här. Jag vill inte debattera kring det egentligen, det ska inte behövas. Min motpart sa "Välkommen till verkligheten" och drog Flashback-kortet. Ungefär där ville jag bara kräkas. Ja, de har fått det journalistiska grävpriset för att de petat och rotat runt och hängt ut folk. De borde även få första pris i Konspirationsteori och Flest Antal Tjackballar i Samma Tråd.

Saken är den att jag vet ju att FB för det mesta är ett nischat, elitistiskt jävla rövhål där man skiter fullständigt i övertramp och förtal. Jag accepterar det inte där heller, men eftersom jag vet att forumet funkar så väljer jag aktivt att leva i mitt lilla regnbågsland med enhörningsföl som bajsar mashmallows och dricker ur bäckar med fun light-saft och inte besöka andra trådar där än tjackballetråden. 

Jag tror att han undrade varför jag engagerar mig i det här och inte i FB. Dels för att jag snubblade över det, och så skulle jag skulle nog vilja säga att det är för att jag anser att TV3 som kommersiell kanal popularitet och räckvidd medför ett annat ansvar.

Här ber Hasse Aro om ursäkt och säger 

"Tyvärr har filmen väckt upp oacceptabla reaktioner. Rasism och hot om våld. Det är inte ok. På vår sida tar vi systematisk bort den typen av kommentarer. Vi vill att den här mannen ska åka fast.

Men vi vill inte skapa en lynchmobb."

Fast det har de ju inte gjort särskilt bra... tagit bort kommentarer alltså. Åtminstone inte för två minuter sen, när jag kikade sist.

Skitsamhälle.

Dåligt modererade kommentarsfält, kränkning och ohyfs

Ibland skäms jag så jävla mycket över att vara människa.

Senaste tidens nyheter har, förutom Schibbye och Persson, kretsat kring rånet i Sandsborg. Scenariot är fruktansvärt och filmklippen därifrån är riktigt brutala, inte tu tal om saken. Dock är det som om vidrigheterna som nästlar sig in i efterkänningarna av händelsen hamnar i skymundan.

Yttrandefrihet i all ära, och jag har lärt mig sålla bland rasistiska påhopp och ilsket dumdryga kommentarer. 

Däremot har jag svårt för det här:

När man lämnar ut folk i, tillgängligt för vem som helst som vill att läsa. Och ännu värre: när TV3 inte sanerar sitt ångesthål till kommentarsfält, trots ett vänligt, fem dagar gammalt, mejl från undertecknad.

Jag blir så arg att jag inte vet var jag ska börja. Om jag har rätt för mig får man inte enligt PUL, ens som privatanvändare på internetet, publicera personuppgifter för att kränka någon. Även om gränsen är flytande, så känns det som om utelämnande av namn och ort i ett sånt här case är ren och skär kränkning av personen integritet. Om inte PUL räcker till så är det åtminstone och nosar på förtal. Oavsett så är det fruktansvärt osmakligt. Och att ingen tar ansvar för det.

Av principskäl har jag suddat ut kommentatorernas riktiga namn och av principskäl länkar jag heller inte direkt till kommentarsfältet. Men det är inte särskilt svårt att hitta dit.

Och om ni håller med mig om att det är dåligt modererat så kan ni också mejla Efterlyst på den här adressen: efterlyst@strix.se

Personporträtt av Michelle

Idag har min klasskompis Michelle  fotat och intervjuat mig till ett personporträtt. Fokus låg mestadels på mina konstprojekt, men också på kakorna och snabbkaffet som jag givmilt bjöd på.
Jag var jättenervös. Prata kan jag, men att se oskitnödig ut på foto? Njaee, det är en annan femma. Dock måste jag säga att det kändes ganska bra, hon var duktig.
Här kommer lite smakprov:

Två tips: en tävling och ett gratisprov

Jag slår två flugor i en smäll och passar på att
a) tipsa er om kostnadsfria prover av ECO Minerals foundationserie! Du klickar här för att vara med.

och

b) tipsa er om en tävling som min kompis Alexandra håller i på sin blogg. Hon lottar ut mineralögonskuggor i snygga färger. Klicka här för att vara med och tävla.

Om mig och hennan

För ett par månader sedan blev jag urtrött på att googla "bleka henna" och bara få upp en massa förebråelser, skräckhistorier och klagovisor om hur farligt det är och att henna går minsann aaaaldrig att bli av med. Frisörer vägrar ta sig an det och nån har minsann hört att nån kusins flickväns hår blev grönt och trillade av i stora tussar när hon duschade.
Ja, henna är svårt att bleka ur, precis som vanlig hårfärg med röda pigment. I synnerhet om det är behandlat flertalet gånger och pigmenten lagt sig lager på laget.

Hur som helst, jag blev urtrött och bestämde mig för att testa att bleka.

Här kommer en bild på mitt hår i tre steg:

1. När jag bestämde mig för att gå emot min no poo-inställning en smula och bleka bort min henna till förmånen för ett blont hårsvall, hade jag hennat i nära tre år. Jag har använt det som varit lättast att få tag på - Herbiques henna. Den må vara ifrågasatt av vissa, men jag tycker att den har uppfört sig bra, även de gånger när jag testblekt håret. Dock har henna hållit sig så bra att jag det sista året inte behövt underhålla längderna särskilt ofta, vilket kan vara en av anledningarna till att avfärgningen gått så bra.

2. Så här såg mitt hår ut efter en slingning och en helhårsblekning med en veckas mellanrum. Jag har använt mig av en god vän och två av Schwarzkopfs starkaste blekningar. Jag lät dem sitta en halvtimme, fyrtio minuter ungefär, helhårsblekningen utblandad med lite balsam. Och ja, ni ser ju skillnaden!

3. Här har det gått några veckor. Min frisörstuderande kompis gav diagnosen "lite slitet men inte så farligt" och bestämde sig för att hjälpa mig tackla de envisa orange tonerna. Frisörblekning och tonvis av balsam resulterade i ett fulgult svall. Men efter ett par sköljningar med Head & Shoulders* och några lila- och turkosa inpackningar är det mycket ljusare.
Längst ut i topparna är det fortfarande ganska mörkt, men det får bli ett senare projekt att styra med.


Nu är mitt hår av naturen väldigt slitstarkt, och eftersom jag är av inställningen att hår är hår och växer ut om det går åt helvete, så tänker jag inte säga att det är helt ofarligt att bleka bort henna. Däremot tror jag att alla negativa kommentarer kring det behöver få lite motvikt.

Så, mitt tips:
Om du hennar och vill bli ljusare, testa att slinga upp håret först. Hellre tappar ett par slingor än en hel näve, eller hur? Blir det bra, så testa att blanda ut lite blekning med balsam och applicera det i håret.
Ha t-å-l-a-m-o-d (och håll dig undan från Moods och Stargazers blekningar, de höll på att döda mitt hår sist jag slingade)!
Mellan blekningarna så kan du tvätta med Head & Shoulders för att gå ur lite mer färg. Men drabbas icke av blekningshybris! Du skola packa in ditt hår noggrant i bra hårinpackningar. Förslagsvis en du gör själv med ett krämigt no poo-balsam och mandelolja eller liknande. (Recept och tips kommer!)


Jag hoppas att det här inlägget är till glädje för åtminstone ett par av er!

Kramar!

*Mördar ditt hår och fungerar som en bra semi-blekning nån gång ibland och som rent rävgift on regular basis.

Två dagar senare...

Sådär. Nu har jag mumsat varma mackor med salami på i två dagar och börjar bli lite obitter igen.
Jag har lite tankar på att förnya min superfina header något. Den har ju trots allt en tre år på nacken, och jag är ju varken röd- eller korthårig längre.

Har ni några idéer?

Öppet brev till kärringen på Hemköp

Till den medelålders kvinnan som med snabba steg bestämde sig för att hon och hennes välfyllda korg skulle skära in precis framför mig i kön till kassan: tack, jag hoppas att dina semi-gourmet-ostbollar smakar gott och att du inte sträckte nåt under din fina manöver. Jag och mina tre varor är home and safe nu.
Hade du gjort likadant om det var ett paket tamponger jag höll i?
Med vänliga hälsningar,
tjejen med rostbröd och salami

Vinnare i tävlingen

Jag har glömt av mig alldeles kring den gamla porträttävlingen i maj. Jag presenterade vinnarna i början på juni och sen hörde jag mig för kring vad för slags porträtt eller illustration de ville ha. En av vinnarna ville ha en innestående present att ge bort - så det projektet är lagt på is. En annan kunde inte riktigt bestämma sig, och nu ligger det lite på is. Men den tredje, Evil and proud, hennes porträtt är färdigt sen mitten på juli, och har legat i dvala i min konstmapp ett bra tag nu.

Vad tycker ni?

Ni får hjälpa mig! Inspirera, motivera och kom med förslag. Vill ni ha fler tävlingar?

Till er som har följt mig...

... de flesta av er vet nog att jag skriver en hel del. Både journalistiska texter till tidningar och magasin, men också skönlitterärt.

Det senaste året har jag jobbat från och till på ett manuskript som heter Radiobikter. Tanken är att det ska bli en fullständig roman, men än har jag åtminstone två tredjedelar kvar innan utkastet är klart.

Precis som med bloggskrivandet kommer inspirationen och motivationen i vågor. Den senaste tiden har jag varit opepp på det mesta, men nu börjar det lossna. Det går lite segt, men det går åtminstone framåt.

Radiobikter handlar till viss del om en ung tjej, Claudia, och hennes kollegor på Radio Hermes, en liten enkanal-stationen söder över. Man får möta henne och de andra anställda på stationen precis när det börjar gå utför med stationen. Deras chef har precis åkt fast för kokaininnehav och  hans excentriska ex-fru åker ner från Stockholm för att styra upp och snygga till Hermes - något som inte uppskattas av de anställda.

Parallellt är det en kärlekshistoria på distans, som under fyra månaders tid mestadels utspelat sig på sms.  Missförstånden haglar och total relationsångest råder. Varför kan Claudia inte sluta tänka på Andreas som bor 60 mil bort och i denna stund säkert  hellre skulle ligga med någon tjej som dansar till "All the single ladies" och bara dricker Bacardi Breezer? 

Och Andreas, varför har han blivit kär i en flera år yngre, rabiat tjej som har en två dygn lång "ligga-lista" på Spotify och pratar fulskånska? Och varför tror ens kompisar (och tjejer) att man har tagit livet av sig bara för att man glömt mobilen på jobbet och inte öppnar när nån ringer på? Borde man inte känna likdoften?

Claudia och Andreas lever helt olika liv och man får följa dem var för sig, i en kompott av tillbakablickar, sms och vardaglig ångesttombola.

För att hålla karaktärerna vid liv har jag och min gamla polare från skrivarkursen på Österlen, Robert startat en blogg, som heter ju Radiobikter. Gå in, njuta av de bisarra men fiktiva upptågen och följ gärna på bloglovin'

Och oroa er inte! Jag kommer inte sluta skriva här, bara för att jag fått en till bebis. Faktum är att jag nog kanske blir ännu mer aktiv här.

Pussar och kramar!

Två veckor

Har på två veckor gått från en ryggradslös liten klump på vardagsrumsgolvet, till att vara heltidsstuderande, semi-kallskänska med öltappningsambitioner och morsa till en två och ett halvt-åring. Idag ska han skolas in på dagis och jag har ingen koll. Vad gör jag om han börjar skrika "JÄTTEFULL KUNTA KINTE MED ANOREXI!!!"? Eller typ biter sig fast i nåns arm som en ettrig chihuahua?
Jaja, wish me luck för nu packar vi strax ihop oss!

Gud giv mig styrka

Karln anammar en lättare Lurch-look i köket. Här under monotont mixandet av min dagliga frukostsmoothie.

Det här är min pojkvän. Jag antar att hans försök att driva mig ut ur lägenheten börjar gå överstyr.

Satans påfund

Har sålt min själ. Foppatofflor alltså...

Balsammetoden: tre life savers

Hej! Jag kom att tänka på att jag för ett ganska bra tag sen lovade att presentera en riktig guldklimp för hängivna hårvårdare. Är ni beredda? För här kommer den tätt följd av två kompisar:

 Sjöbogårdens man- och svansspray. Ett ordentligt hästbalsam utan silikoner, parabener och sulfater. Däremot innehåller den aloe vera, tea tree-olja och sötmandelolja.

Flaskan innehåller 1 liter spray och brukar finnas på ÖB för cirka 60 kronor.

Vill man reda ut slitna toppar eller pigga upp håret lite är den här utmärkt. Jag brukar spraya lite i längderna och dra igenom håret med fingrarna eller min tangle teezer. Jag tycker att håret blir mindre frissigt och känns lent även i topparna.

Sprayen luktar lite konstigt (rengöringsmedel, typ) när man har i det, men när håret torkat så luktar det inte alls.

Flaskan är inte alltid så behändig, men en kompis till mig tipsade om att hälla över i mindre sprayflaskor. Hur smidigt som helst om man ska åka bort och vill ha med sig lite stylingprodukter.

Sen vill jag så klart slå ännu ett slag för aloe vera. Förutom att jag ställer mig lite tveksam till att äta aloe vera så använder jag det till flera olika grejer varje dag. Till exempel smörjer jag alltid in ansiktet med det och några droppar mandelolja. Jag har det på sår, insektsbett och mot solsveda och ibland blandar jag det i balsamet.  Aloe vera är fullt av näringsrika vitaminer, mineraler och enzymer.

En del använder aloe vera-gel istället för vanlig hårgelé, för att hålla håret på plats eller få en lite "hej jag och min surfbräda har precis kommit upp ur vattnet och det var jävligt salt"-look. Jag masserar bara in lite i topparna ibland, för att hålla ihop dem och slippa frisset.

Jag köper märket Vera, med 91% aloe vera. Det finns på Apoteket och på hälsokosten och brukar ligga runt 70 kronor. 

Slutligen vill jag presentera min nya kärlek: Batiste torrschampo. Efter att ha trasslat med Kisbys tråkiga torrschampo med lätt grundton av gammal tant och malkulor, är det här som att hälla en påse nermalda fruktkarameller i håret, samtidigt som man rider iväg mot solnedgången på en ljusblå enhörning. Typ. 

Går att köpa på Kicks, Åhléns och liknande, för 70 - 80 kronor. Det finns flera olika dofter att välja mellan, samt ett torrschampo som är anpassat för mörkhåriga. Bäst av allt? Kompatibelt med balsammetoden!

Sådär! Det var dagens skörd. Nu ska jag ta mig i kragen och faktiskt rusta upp mitt barr med lite hästbalsam och torrschampo.

PUSSAR OCH KRAMAR OCH VAR INTE RÄDD FÖR ATT GO CRAZY MED HÅRET!

Kul med hår

En småslarvig liten fläta i luggen. Varför inte? Jag gillar hur det lila funkar ihop med det röda!

Drastisk hårförändring

Okej. Efter tre års hennande fick jag en vision av mig själv som silverblond. Driven av den inre synen genomförde jag ett antal hemmablekningar. Nåja, två försiktiga slingningar och en hybrissession med två superoxiderande blandningar inkletade i hela håret. Jag vill tacka min kompis Alma och min pojkvän för att ni alltid hetsar mig till/ställer upp vid/hjälper mig med mina galna upptåg. Thanks, thank you very much.

Så här såg det ut i botten när vi tog ut svängarna vid andra slingningen. Ganska lovande, inte sant?

Men nånstans på vägen gick det fel. Jag tror det var efter Johans hjälp med sista blekningen. Det var gult och ljust orange och förde tankarna till pubertala svartrockare som börjar dra åt mainstreamhållet men inte har råd att gå till frissan. Silverinpackning bet inte. Det var dags för det tunga artilleriet: lila toning från directions.

Blanda med lite balsam - hur fel kan det gå?

Låt mig presentera en något sötsur Cornelia med befriade tuttar och lätt hårångest:

Men, människan är ju ett sånt där djur som vänjer sig snabbt. Efter några dagar och tvättar slutade kassörskorna på Hemköp att titta konstigt och håret antog en snäll nyans à la My Little Pony.
Jag måste säga att jag trivs. Kommer kanske bleka upp håret lite mer på sina ställen, men jag kan tänka mig att vara lite lila ett tag.

Även om det är högst troligt att jag, som alla andra gånger, går tillbaka till att henna. 

Men hörni, ni som färgar eller funderar på att färga med henna: Bli inte sådär skiträdda för all skrämselpropaganda ni läser om på nätet, om att håret blir grönt om man bleker det, att det får eget liv och börjar sörpla upp hjärnsubstansen inifrån och så vidare - så länge man använder bra henna och tar det försiktigt med blekning och överfärgning så går ganska smärtfritt att bleka henna. Inte mycket svårare än att bleka ner vanlig röd hårfärg.

Torrare än Sahara

Har precis pratat i telefon med en kompis. Det är så ritualen ser ut  fem dagar i veckan. Jag har så lite att göra, att jag får blåstånd när klockan närmar sig fem och jag vet att NU HAR MINA WORKING  CLASS HEROES SLUTAT KNEGA - NU KAN JAG SLÅ EN PLING! Blir lite som den där obehagliga frånskilda fastern som tullar på whiskyn och kommer med konstiga presenter till ungarna. Förlåt för att jag lägger beslag på er mamma fem timmar framöver för att dricka vin och offerkofta mig om mitt miserabla liv-presenter.Jag önskar att jag ides blogga lite mer, gärna om rolig saker. Men det råder totalblock och risk för bajsnödighet. Torka på livsfronten. Jag bor i IKEA-kassar hemma hos min pojkvän, går inte upp förrän klockan ett på dagen (detta trots tre larm, halv åtta, halv nio och tio). Hinner vara uppe ungefär tre timmar, sen är jag helt slut och vill lägga mig igen. Borde injicera koffein direkt i blodådrorna. Killen går till jobbet, jag hugger en energidricka, får lite hjärtklappning och stirrar in i datorskärmen i sju timmar, fast att jag lovat mig själv att sätta mig ner och skriva. S-K-R-I-V-A. Sen kommer killen hem och frågar vad jag gjort idag och då ljuger jag och säger att jag har gjort nåt jättehäftigt. Typ rånat kvarterskrogen.

Nåja. Snart händer det lite grejer. På torsdag ska jag på arbetsintervju och fast att jag har fina naglar och filar mina fötter grundligt så är jag lite rädd att mitt lila hår (storyn om det kan tas vid ett senare tillfälle) ska sätta käppar i hjulet för mig. Samtidigt är ju det befängt. Var och varannan helylle-tjej går ju apeshit och dipdyar håret nu. För att inte tala om Rebecca och Fiona som gett den gamla hederliga horrännan (skånska för "utväxt") ett uppsving.

Mexican Moa

Det här är ett tre-i-ett-porträtt av min kompis  (som gärna får hojta till och langa sin bloggadress om hon vill att jag ska länka), som jag knåpade ihop för nån vecka sen. Eller ja, knåpade och knåpade - jag la ganska mycket tid på det, men hade roligt under tiden.

Scener ut ett samboskap

Johan var trött på att bli häcklad av sin sambo. Nu skulle hon få se på andra bullar!


P.S Ni får förlåta frånvaron. Jag har bara sån rövig skrivkramp!

Ohoj!

Utställningen avslutades, ett och annat visitkort utdelades och ännu en gång skymtade Skåne i backspegeln.

Dricker te i Johans kök och väntar spänt på besked om en lya. Främsta skälet till min frånvaro. Det är inte bara jobbigt att leta lägenhet, det är påfrestande för psyket också. Upp och ner, hoppfullhet och förtvivlan avlöser varandra i intervaller om några sekunder. 

För att komma ifrån det lite, presenterar jag här en rad bilder från dagarna i Skåne, med tillhörande biltexter (eftersom sistnämnda är det vidrigaste jag vet men samtidigt obbe på redaktionerna så måste jag träna på't):

När man har varit borta ett tag lägger man märker till en massa nya saker. Jag har levt turistliv i min egen hemby. Låt mig presentera amishfolkets häst-och-vagn-tur.

Det här huset ville jag bo i när jag var liten. Samma färg som hallonsorbet!

Min bror inviger alltid gästboken i rollen som Knugen. Det här är tredje året i rad. Dock första gången han drar en snuskreferens till Camilla Henemark. Jag är stolt.

Vad jag sålde för under utställningen, undrar ni? Inte särskilt många tavlor, men vykorten verkar vara en hit!

Några sjalnålar som mamma böjt i sterlingsilver. Om ni vill se mer av hennes saker är det bara att hojta till!

Så här mysig var lokalen vi hushöll i. Till vänster, utanför bilden, står en monsterfläkt på högsta effekt. Svetten lackade i det gamla korsvirket, så att säga.

Många espressopauser och kanske, KANSKE, börjar jag förstå varför folk är så förtjusta i de där pyttiga sockerbomberna med pastanamn.

Hur som havre är jag mycket förtjust i den här kvinnan. Därför avrundar jag med en bild på mig och Lillemor, den grafiska konstnären med alster i bakgrunden. (P.S Jag tror att vi lyssnar på Judas Priest här.)